| Kapitel 13: FÖRLJUGENHET e) Alibidebatter och toppstyrning |
|||
Som redovisat i avsnitt 12 b har kritik av den svenska invandringspolitiken inte släppts fram i massmedia. Man har lagt ett lock på frågan så att ingen fri debatt kunnat föras. Detta förnekas av de politiskt korrekta, med journalisterna Susanna Popova och Thomas Gür har intygat att en sådan överenskommelse funnits bland journalister. Framförallt kan envar konstatera att det är en linje som praktiseras. Svenska Dagbladets chefredaktör Mats Svegfors kunde inför valrörelsen 1998 utlova att ingen dagstidning skulle skriva om Ian Wachtmeisters nya parti - och löftet infriades. Toppstyrningen omfattar även TV-mediet. SVT har berömt sig av att vara en "Fri Television". Inte desto mindre är det ett faktum att styrningen är hård och den politiska agendan snäv, för vad som får framkomma i TV-sändningarna. Om hur det verkligen fungerar i nyhetssändningarna vittnar ett krismöte på Aktuelltredaktionen, i augusti 2009, efter att en person i direktsändning sagt något som gått utanför ramarna för det tillåtna och önskade. Ur en utskrift: "Eva Landahl, Aktuelltchef: - Var det någon som såg Aktuellt igår? Debatten vi hade mellan Muhammed Omar och Magnus Ramstorp. - Vi blev ju utsatta för en kupp, kan man säga. En studiogäst som var inbjuden för att tala i ett ämne och som var väl genompratad, som hade en politisk agenda, och som bland annat anklagade Fredrik Federley för att vara sionist och samla in pengar som gick till vapen som fosforbomber i Gaza. - Det är väldigt sällan det här händer oss, att en person så att säga gör någonting som inte var... tänkt... i studion, och... Man kanske ska ha en liten... bara veta vad Omar just nu har för agenda... om ni använder honom i olika sammanhang., vad det är han tycker är viktigt att prata om. - Det svåra är att vi har ju inte alltid kontroll över vad som kommer att hända i en direktsändning, det är någonting vi spelar med varje kväll. Och nu hände det här igår. Och det är väldigt ovanligt, kan man konstatera. Anders
Sundkvist, planeringschef:
- Och konsekvensen för hans egen del kommer väl att bli
att rätt många redaktioner kommer att bli rätt försiktiga
med att använda honom. Landahl: - Sen kan jag väl också säga en sak till er redaktörer, som hon sa igår hon var väldigt olycklig över det, att precis när han sa det här, Omar, så gav hon väldigt mycket information i örat till Lennart. Alltså det blev så här panik,.." Någon enda person säger någon enda gång något som ligger utanför vad som "var tänkt". Det räcker: då blir det panik på TV-redaktionen! Ett än färskare exempel på medial toppstyrning är de kurser som "Medieutbildarna" anordnar på uppdrag av TU - Tidningsutgivarna valåret 2010. Kursen, som heter "Så hanterar vi Sverigedemokraterna och andra extrema partier - fakta och praktiska övningar" och leds av Björn Häger, presenteras så här: "Är partiet så extremt att det ska särbehandlas? Hur hanterar vi politiska argument som baseras på felaktiga fakta, eller som kan vara hets mot folkgrupp?" "Under dagen kommer man ägna sig åt praktiska övningar om hur media ska hantera politiker som påstår att muslimerna är det stora hotet eller att en viss folkgrupp begår fler våldtäkter än andra. Man ska också reda ut vilka åsikter en journalist kan och bör ta avstånd ifrån.” På traditionellt pk-manér grötar man här ihop det: • Vad Sverigedemokraterna ser som ”det stora hotet” är inte ”muslimerna”, utan islamiseringen. En process som understöds av mäktiga krafter i Sverige, däribland journalisterna och de som utbildar dem. En islamisering som pågår i både Sverige och övriga Västeuropa. • Unga män med bakgrund i muslimska länder är kraftigt överrepresenterade i våldsbrottsstatistiken. Detta är fakta, inte en åsikt. Det borde väl ingå i den grundläggande journalistutbildningen, att lära sig skilja på fakta och åsikter! Utöver nyhetsprogram finns ett särskilt SVT-program för debatt, med just namnet "Debatt". Funktionen av detta program är dock mer underhållning och terapi än att komma framåt i någon sakfråga. Det handlar inte om att någon ska kunna få prata till punkt, att man ska lyssna på varandra och ta intryck. Den främsta funktion av SVT:s "Debatt" är att ge alibi. Under flera år har från pk-håll utlovats om att man ska "ta debatten" med Sverigedemokraterna. Detta har varvats med försäkringar om att en debatt ständigt pågår kring invandrings- och integrationsfrågor. I själva verket har ingen fråga diskuterats så mycket som denna under de senaste decennierna, kan man hävda. I en bemärkelse kan detta stämma, men det är fråga om en diskussion inom pk-leden, en debatt mellan personer som i grunden tycker likadant. Nämligen att invandringen som sådan inte får ifrågasättas. Sverige är ett rikt land som måste vara generöst mot "flyktingar". Problembilden har alla debattdeltagare varit överens om: Det är inte invandringen eller vissa grupper av invandrare som utgör problemet. Problemet är det svenska samhället med dess rasism. Problemet är det svenska folket - som lider av fobier och rädsla, som diskriminerar och stänger ute. Lösningen ska således sökas inte i minskad invandring eller kravställande på dem som kommit till vårt land. Lösningen ligger i stället i ökade ekonomiska satsningar på invandrare och i en intensifierad upplysning av det svenska folket - för att undanröja fördomarna och okunskapen. Se även 12b
Televisionen som medium, med både bild och ljud, har ju en stor genomslagskraft. Det ger makt för dem som förfogar över mediet - en makt som ofta missbrukas. En variant är att klippa och klistra på ett ohederligt sätt. Detta har länge varit mer regel än undantag beträffande filminslag kring Sverigedemokraternas historia, där man ofta klippt in bilder från andra arrangemang, som inte varit SD:s. En annan variant är att använda själva TV-kameran som ett vapen att rikta mot folk och få dem att försöka gömma sig. Ett exempel är TV-programmet "Faktum", som rör sig i ett gränsland mellan humor och samhällskritik. Efter valet 2006, då SD fått över 20% av rösterna i Landskrona, företog "Faktum" en slags straffexpedition till Landskrona. När Faktumreportern gick omkring i staden och jagade folk med sin mikrofon, uppbackad med kameraman och TV-kamera, då handlade det mindre om journalistik än om maktutövning. Hotfullt på samma sätt som om man siktat på sina offer med ett gevär eller en kanon. TV-laget ringde t.o.m. på hemma hos folk. Nästan ingen landskronabo ville uttala sig inför kameran. Om man kände misstro mot Faktumprogrammets ambition att vara sakligt, allsidigt och opartiskt, så var detta välgrundat. I en bildsekvens som skulle visa SD:s historia hade man klippt in ett hakkors och andra ovidkommande bilder.
|
