Kapitel 12: MAKTENS METODER

b) Medborgare förhindras att nå ut till andra medborgare

 

"Politiker, journalister, exhibitionistiska akademiker och andra opinionsbildare behöver aldrig tveka om vad de ska tycka, vad de ska vurma för och vad de ska indigneras över, vad de ska tala om och vad de ska tiga om, vilka de ska slicka och vilka de ska sparka. Detta andens tattarfölje som en stor svensk skald en gång uttryckte det."

Jonas de Geer

 

"Vi kan naturligtvis inte vänta oss att den fria debatten ska vara så fri, att allt insänt material publiceras. Ansvariga redaktörer kan alltid hänvisa till utrymmesbrist. Men när det visar sig att ena sidan i en debatt genomgående utestängs , då måste man fråga sig om det är andra faktorer än utrymmesbristen som har lett till refuseringar. Filtret fungerar. Den fria debatten blir en illusion."

Bo Lindblom

 

Sammanfattning

Detta avsnitt vill få sagt:

• att utan kanaler att nå ut blir det ingen kommunikation medborgare emellan

 

1. Dagstidningar och tidskrifter

a) Insändare och webbkommentarer

b) Debattartiklar

c) Nyhetsartiklar

d) Betalda annonser

2. Riksradio och riks-TV

a) Nyhetsinslag och klippningar

b) Studiosamtal och debatter

c) Valinformation

3. Närradio och lokal-TV

a) Stockholms närradio

b) "Öppna kanalen" i Stockholm

4. Egna tidskrifter

a) Tidningshyllor och bibliotek

b) Försäljningsställen

c) JMK-elever

5. Böcker

a) Folkbibliotek

b) Bokmässan i Göteborg

6. Möten

a) Lokaler

b) Störningar, interna möten

c) Störningar, offentliga möten

d) Mötesförbud

e) Skolor

7. Affischering

a) Vanliga affischtavlor

b) Valplakat

c) Betald affischplats

8. Valsedlar

9. Egna filmer


1. Dagstidningar och tidskrifter

a) Insändare och webbkommentarer

På insändarsidorna förekommer numera en del inlägg, kritiska till den förda invandringspolitiken. I än högre grad gäller det artikelkommentarer på dagstidningarnas webbsidor.

Det förekommer dock en sållning även på webbkommentarer, och då inte bara pga av aggressiva formuleringar.

Hur är förhållandet mellan antalet inkomna och antalet publicerade insändare beträffande invandringen? Det är inget djärvt antagande att det är lättare att få bidrag som hyllar mångkulturen än som kritiserar den.



b) Debattartiklar

När det gäller debattartiklar är bilden tydligare, i varje fall beträffande de rikstäckande dagstidningarna.

Invandringskritiska artiklar har där publicerats bara undantagsvis. Beträffande DN Debatt - debattsidan på Dagens Nyheter, Sveriges största morgontidning - gjorde Blågula frågor en undersökning för fyraårsperioden 1995-98. BGF noterade vilka personer som fått in debattartiklar om ämnet invandring, och sållade fram dem som fått in fyra inlägg eller mer. Det blev tretton personer. Bland dessa fanns inte en enda invandringskritiker. Flest inlägg hade Juan Fonseca, invandrare från Colombia. Han hade fått in 16 inlägg.


c) Nyhetsartiklar

Beträffande nyhetsartiklar finns två moment: dels missvisande vinkling, dels förtigande.

En missvisande vinkling gav Dagens Nyheter prov på 1997: Sverigedemokraterna hade haft ett torgmöte i Stockholm lördagen den 30 augusti. På väg tillbaka till partilokalen blev de fyra sd:are som hållit mötet överfallna av ett 30-tal motståndare som stod och väntade på sina offer. Våldspersonerna var utrustade med tillhyggen och bar rånarluvor. I DN löd rubriken på den notis som rapporterade om detta: "Bråk uppstod". Det framställdes med andra ord som om det var två jämbördiga parter, båda lika sugna på att slåss!

Beträffande förtigande gjorde Blågula frågor en erfarenhet 1997. De politiskt korrekta har ju ofta fått publicitet genom att utdela olika priser till varandra. BGF beslöt därför att göra något motsvarande, genom att år 1997 belöna Sven-Olle Olsson i Sjöbo med ett "demokrati-pris". Anders Sundholm och Jan Milld reste till Skåne för att högtidligen överlämna en blågulfärgad "demokrati-klubba" och en inramad hyllningstext. Mot bakgrund av hur demoniserad denna person varit i massmedia borde det ha ett nyhetsvärde att någon kunde belöna honom. Men bortsett från en artikel i en lokaltidning teg alla massmedia om detta.

En bekräftelse på hur svenska massmedia agerar samordnat och disciplinerat kom under valrörelsen 1998, med behandlingen av Ian Wachtmeisters "Det nya partiet". Alla tidningar teg om Wachtmeisters valturné och vad hans parti ville. Detta helt i enlighet med vad Mats Svegfors på SvD före valrörelsen hade utlovat...


d) Betalda annonser

Både Sverigedemokraterna och BGF har vid flera tillfällen försökt få in betalda annonser i rikstäckande dagstidningar som DN, SvD, Aftonbladet, Expressen och Metro. BGF fick våren 1997 in en annons i SvD, men det var tydligen ett olycksfall i arbetet. Efter att tidningen "Resumé" uppmärksammat "blundern" blev det tvärstopp från alla tidningar.

På hösten 1997 vände sig BGF även till journalisternas fackorgan, "Journalisten", för att få in en liten annons om en bok, "Försvara demokratin!" Det blev nej. Med vilken motivering? Redaktören, Bert-Olof Brännström, förklarade att det inte fanns något i annonstexten som var fel. Inte heller var organisationen bakom annonsen rasistisk. Problemet var att BGF ville minska invandringen till Sverige. Det betyder att invandrare kunde ses som problem, vilket gjorde att en annons för boken skulle "spela rasisterna i händerna".

Inför valrörelsen 2002 tog Dagens Nyheter in en helsidesannons från Dansk Folkeparti. Däremot vägrade man att ta in en annons från Sverigedemokraterna, som med 20 porträtt-bilder presenterade partiets riksdagskandidater under rubriken "Vi har ansikten!"

Skattebetalarnas förening vägrade också i sin tidskrift "Sunt förnuft" ta in en annons om Lars Janssons bok "Mångkultur eller välfärd?" En bok om invandringens enorma kostnader, som ju särskilt borde kunna intressera skattebetalare.


2. Riksradio och riks-TV

a) Nyhetsinslag och klippningar

När det gäller nyhetsinslag i radio eller television gör man en nyhetsvärdering som resulterar i frekventa inslag om avvisningshotade "flyktingar" eller föregivet diskriminerade invandrare. Journalisterna saknar i regel själva kritisk distans, än mindre blir det fråga om att släppa fram invandringskritiker för att anföra invändningar.

När invandringskritiker får medverka i nyhetsinslag i etermedia följs en mall för att ge en i förväg önskad bild. Där finns tre redskap:

• stämpla redan i påannonsen invandringskritikern som "främlingsfientlig"

• se till att motståndare till honom/henne får sista ordet

• klippa och redigera för att ta med de uttalanden som är mest ofördelaktiga.

Listan på exempel skulle här kunna göras lång.


b) Studiosamtal och debatter

Upplägget vid studiodebatter och samtal i radio eller TV är genomgående att övervikten för de politiskt korrekta är massiv. Ofta finns inte en enda invandringskritiker med, när man ska diskutera invandring. Eller så finns det en kritiker, som mot sig har 4-5 motståndare - inklusive programledaren/programledarna.

SVT:s "Mosaik", med Alexandra Pascalidou som programledare, har vid några tillfällen haft enstaka invandringskritiker med i studion. Ett mönster gick därvid igen. Kritikern:

- hade mot sig flera motståndare, inklusive programledaren

- avbröts på ett sätt som inte skedde mot övriga

- möttes ibland av skrattsalvor.

Fyra andra TV-exempel:

1. TV1-programmet "Speciellt" 1996, under den stora mediakampanjen för kurdfamiljen Gümüscü i Åsele, som skulle avvisas. Åtta debattörer fanns i studion. Av dessa var det inte en enda som försvarade avvisningen. I svensk rikstelevision är det fullt möjligt att sända s.k. debattprogram, där samtliga debattdeltagare har samma åsikt!

2. TV3:s "Folkhemmet" lät år 2000 Jan Milld medverka.
Innan panelen släpptes in i sändning visade man en känsloladdad film om en avvisningshotad familj. I panelen hade Milld sex personer mot sig - dels tre andra debattdeltagare, dels de tre programledarna.

3. SVT:s "Debatt" hade år 2008, med Stina Dabrowski som programledare ett programinslag med rubriken "Islamofobi". Ett tidigare nummer  av Expo hade inspirerat programmakarna och i studion fanns dess redaktör Daniel Poohl. I studion fanns tre gånger så många deltagare från pk-sidan som från den andra. Antalet inlägg blev än mer i obalans.

4. "Debatt" släppte hösten 2004 fram Jimmie Åkesson från SDU, att debattera mot Lars Leijonborg. Programmet inleddes med hopklipp om Sverigedemokraterna, med bilder som kopplade ihop partiet med nazism. I debatten tog sedan debattledaren som vanligt själv ställning, så att Åkesson i praktiken fick två motståndare att bemöta.

Beträffande riksradio kan en sändning av "Folkradion" från 1996 ges som exempel, där Anders Sundholm från BGF fick medverka. Det skedde genom en i förväg bandad intervju, som sedan klipptes ned. Direkt efter att detta sänts följde ett studiosamtal mellan två journalister, där Sundholm inte var med och kunde försvara sig.


c) Valinformation

Inför riksdagsvalen får de partier som redan sitter i riksdagen medverka i TV-sända debatter. Övriga kandiderande partier kan inte göra anspråk på något utrymme i TV eller radio, där de själva får presentera sin politik.

Under EU-valrörelsen i Sverige 2004 gavs Junilistan ändå stor uppmärksamhet i etermedia - däremot inte Sverigedemokraterna. De ansvariga på radio-TV har förklarat detta med att Junilistan hade ett nyhetsvärde som SD saknade.

På motsvarande sätt har Gudrun Schymans pytteparti "FI" fått stor mediauppmärksamhet, trots att det aldrig har lyckas i något val.


3. Närradio och lokal-TV

a) Stockholms närradio

I  Stockholms närradio medverkar olika föreningar. Där finns även Sverigedemokraterna, sedan flera år tillbaka med fasta tider varje vecka: en timme lördagar, söndagar och torsdagar.

Däremot stoppades Sverigedemokraterna för några år sedan från att sända i Haninge närradio. Enligt uppgift blev studion utsatt för hot, för vilka man föll undan.


b) "Öppna kanalen" i Stockholm

En TV-motsvarighet till närradion är "Öppna kanalen", som finns i bl.a. Stockholm. Det handlar om TV-sändningar med lokal räckvidd. Ett uttryckligt syfte med dessa sändningar är att vidga yttrandefriheten och ge utrymme till dem som annars inte kommer fram i TV-mediet. Lokala kabelsändarföretag har ett uppdrag att vara öppna för alla föreningar med en demokratisk grundsyn, som vill sända lokal-TV.

"Öppna Kanalen" i Stockholm har ett 60-tal medlemsföreningar, varav ungefär hälften är invandrarföreningar. Exempelvis är fem somaliska, fyra eritreanska och två etiopiska medlemmar - sammanlagt elva föreningar från Afrikas horn.

Blågula frågor ansökte 2001 om medlemskap, vilket skulle ge möjlighet att sända till ett pris av cirka 4.000 kronor per år. Öppna Kanalen avslog denna begäran.

Detta skedde efter påtryckningar från tidskriften Expo, som sänt ett brev till alla medlemsföreningar i ÖK Stockholm. Där påstod Expo att BGF var en "obehaglig organisation" som "vänder sig mot grundläggande principer för demokratin". Expo sade sig under många år ha haft BGF under uppsikt och funnit att föreningen gjort sig skyldig till  "missaktning mot folkgrupp". Anklagelser som aldrig behövde beläggas eller preciseras.

Genom sin kritik av den förda invandringspolitiken ansågs BGF  tydligen inte ha en "demokratisk grundsyn", .


4. Egna tidskrifter

a) Tidningshyllor på bibliotek

På bibliotekens tidningshyllor finns både Expo och andra tidskrifter som hyllar mångkulturen, däremot finns inga invandringskritiska tidskrifter.

Stockholms Stadsbibliotek har erbjudits tillsändande av gratis exemplar av Blågula frågor, men avböjt - man ansåg sig inte ha plats i tidningshyllan.

Den mer påkostade tidskriften Salt fanns i varje fall inte i Malmö stadsbibliotek. De ansvariga ansåg att tidskriften "inte levde upp till de kvalitetskriterier"   man hade.


b) Försäljningsställen

Försök ha även gjorts att intressera försäljningsställen för att ha med Blågula frågor i sitt sortiment, men utan resultat.

Tidskriften Salt fanns till en början på flera försäljningsställen, men efter att nummer 5 tagit upp det mångkulturella projektet försvann hälften av återförsäljarna. Pressbyrån på Centralstationen i Stockholm förklarade att Salt inte var förenlig med deras "etiska principer".


c) JMK-elever

En udda, men samtidigt betecknande, erfarenhet fick Blågula frågor göra år 2000, efter att ha sänt gratisexemplar av tidskriften till tidningshyllan hos JMK - journalistutbildning.

Från elevkåren på JMK kom följande brev:

"Stockholm 00-03-30

Från och med idag undanbeder vi oss fortsatt leverans av tidskriften Blågula frågor.

Efter ett beslut i kårstyrelsen har vi kommit fram till att vi inte vill ha Er tidskrift skickad till kåren.

Hälsningar

Petra Dahlgren
Kårordförande vid JMK

Institutionen för journalistik, medie- och kommunikationsvetenskap, Stockholms universitet."

Den primära funktionen av ett sådant ställningstagande är den åsiktsmässigt disciplinerande. De unga journalisterna ska ha klart för sig vad som är tillåtna respektive icke-tillåtna tankar.

Blågula Frågors svar löd:

"Ni har i brev den 30/3 -00 begärt att vi ska upphöra att skicka gratisexemplar av Blågula Frågor till JMK. Det är en begäran som vi inte kan acceptera.

Som journalister är det er skyldighet att presentera samhällsfrågor allsidigt. Då måste ni själva ta del av mer än en åsiktsriktning beträffande t ex - som i detta fall - invandringspolitiken.

Vill ni inte omfatta den grundsynen bör ni inte bli journalister. Då bör ni ställa era platser till förfogande för andra personer, som har åtminstone ambitionen att utföra ett seriöst journalistiskt arbete."


5. Böcker

a) Folkbibliotek

Beträffande folkbibliotekens inköp har det stor betydelse vilken recension boken får i Biblioteks-tjänsts katalog. "Lagom är bäst" 1995 fick en ganska positiv recension, och ett 100-tal exemplar köptes in av olika bibliotek.

När BGF-boken "Försvara demokratin!" kom ett år senare blev dock recensionen mer negativ och nästan inga exemplar köptes in. Samma sak hände med Jan Millds "Dialog om invandringen" 2002.

Lars Jansson kom samma år med "Mångkultur eller välfärd?" Den köptes in av vissa bibliotek, men i Skellefteå fanns den inte. När en person ville låna boken, och bad att man skulle låna in den från ett annat bibliotek vägrade man att göra detta. Jansson donerade därvid ett exemplar av sin bok till biblioteket i Skellefteå, men man har vägrat placera det i bokhyllan.


b) Bokmässan i Göteborg

På bokmässan i Göteborg år 2002 hade tre invandringskritiker - Lars Jansson, John Järvenpää och Jan Milld - ett gemensamt bokstånd för sina då nyutkomna böcker. Detta väckte snart uppståndelse och vissa personer krävde att de skulle avhysas från mässan.

"Rasistiskt på bokmässan", löd en rubrik i GT den 22/9 -02.. Bertil Falck, bokmässans styrelseordförande, förklarade: "Vi bedömer inte budskapet så allvarligt att det går att kasta ut dem. Som liberal anser jag ju att vi ska ha högt i tak och värna det fria ordet. Men vi är ändå tveksamma till om de ska få ställa ut nästa år."


6. Möten

a) Lokaler

Både Sverigedemokraterna och Blågula frågor har tvingats göra åtskilliga erfarenheter av svårigheterna att få hyra möteslokaler. När Stockholms kommun vägrat hyra ut har det bottnat i en viljeinriktning från politiker i kommunledningen. Även när ABF vägrar att hyra ut torde det handla om en egen viljeinriktning.

I andra sammanhang har det inte berott på åsikter hos dem som haft lokaler. Det har berott på rädsla för att utsättas för repressalier om det efteråt framkommer att de hyrt ut åt s.k. rasister.

Inför Sverigedemokraternas extra årsmöte i Värmland hösten 2004 måste man gång på gång söka ny lokal, då antidemokrater fått vetskap om en gjord bokning och lokaluthyraren hoppat av.


b) Störningar, interna möten

I mars 2005 krossades fönsterrutor på Scandic Hotell i Helsingborg för att SD:s partistyrelse hade möte där.

När SDU - Sverigedemokratisk Ungdom - hade årsmöte på en avlägset belägen bygdegård hösten 2004 blev även denna utsatt för skadegörelse av antidemokrater.

Så har det varit under många år. Vid SD-kongressen på Scandic Hotell i Norrköping 1995 krossades fönsterrutor och man slängde in gatstenar, färg och syra i möteslokalen, under mötet. Här figurerade Tobias Hübinette, som samma år var med om att starta tidskriften Expo.


c) Störningar, offentliga möten

Under valrörelsen 1998 fick Ian Wachtmeister sina valmöten systematiskt saboterade av svartuniformerade AFA-ungdomar som förde oljud och uppträdde aggressivt. I massmedia blev detta föga uppmärksammat, och inga fördömanden av dåden förekom.

Störningarna gällde även Sverigedemokraterna. Den 25 juni frågade AFA:s elektroniska nyhetsbrev: "Saknar du ett sommarnöje? Stoppa fascistisk turné." I brevet skriver AFA bl a "SD har drivit iväg naziskinsen från sina möten så ni kan helt lugnt gå dit och tracka dem utan risk för bråk. Ta och ring upp din lokala snutstation och kolla när SD har sökt tillstånd för torgmöte, ring sedan till alla dina polare och lokala vänsterorganisationer, RFSL och antirasistgrupper . Sommarens stora aktivistmästerskap blir alltså att tracka extremhögerns torgmöten. Motkraft tar gärna emot rapporter från aktiva lag runt om i landet. Gatuteatrar, antifascistiska/socialistiska flygbladsutdelningar, nedslitna fascistaffischer, visselpipor, punkterade bildäck allt är av intresse."

I mars 2002 gjorde Vänsterpartiets partistyrelse ett uttalande om att man ska "fredligt blockera" mötesplatser för "rasister".

Detta fullföljdes i handling den 5 juni 2002. BGF hade lyckats hyra en lokal i Medborgarhuset i Stockholm för ett offentligt möte. Ett uppbåd av ett hundratal maskerade antidemokrater hindrade då rent fysiskt personer att komma in i huset. En 70-årig kvinna, som ändå försökte ta sig in, blev knuffad nedför trappan till Medborgarhuset. Polisen fanns på plats, men gjorde inget för att transportera bort mötessabotörerna.

Tre dagar senare hade Blågula frågor ett torgmöte med bokbord på Norrmalmstorg.

Ett 40-tal antidemokrater dök upp. Med talkörer och annat oljud hindrade de talarna att göra sig hörda. Trots att en polisstyrka närvarade tilläts mötessabotörerna att stå bara ett par meter från talarna och kunde spruta med en vätska från medhavda plastflaskor. Antidemokraterna kunde flera gånger dra ur sladden till högtaleriet, slå flygbladen ur händerna på utdelare och även välta bokbordet samt stjäla en bok.

En sak är ju att åhörare väsnas som uttryck för ett spontant missnöje med vad talare sagt. Här handlade det om att lägga ut en konstant ljudridå för att hindra åhörare från att kunna höra talarna. AFA hade dessutom i förväg manat sin anhängare att komma för att "hejda" mötet.

Den 7 september 2002 skulle SD hålla valmöte i Malmö. På plats för att tala fanns partiets toppkandidater till riksdagen: Sten Andersson, Mikael Jansson och Kenneth Sandberg. Mötet måste avbrytas på grund av de många och aggressiva motståndarna. Polisen bedömde att det inte gick att garantera talarnas säkerhet.

Under EU-valrörelsen 2004 blev det nya störningar mot Sverigedemokraternas valmöten.

Den 21 maj angreps ett möte på Södergatan i Malmö, när Kenneth Sandberg och Jimmie Åkesson skulle tala. De attackerades bland annat med en rökgranat.

Andra erfarenheter fick Jan Milld och Runar Filper, göra under en Norrlandsturné för Sverigedemokraterna 2004. I Luleå den 8 juni uppvaktades mötet av cirka 400 antidemokrater, som kastade föremål mot mikrofonen och den bil som stod uppställd intill. En färgballong briserade mot biltaket och stänkte ned Millds hår. (Vad som fanns i denna färg är inte känt, men efter hemkomsten fick Milld infektion i hårbotten och blev sängliggande med hög feber.) Mot slutet av mötet kastades ett brinnande föremål mot bilen och satte eld på ett buskage intill.

Syftet med den här typen av störningar är inte bara att hindra talare från att kunna bli hörda. Huvudsyftet är att Sverigedemokraterna ska framstå som kontroversiella. Att det inte är något normalt parti, utan något som vanliga människor ska akta sig för.

Några motsvarande störningar skulle självfallet aldrig tillåtas om t ex socialdemokraterna hade haft torgmöte. Kontrasten mellan polisens agerande i Norrland och polisens agerande på Gotland under Almedalsveckan sommaren 2003 är skarp. Medan man i Norrland tillät antidemokrater att direkt sabotera SD:s möten, tillät man i det senare fallet inte sverigedemokrater att stå tysta med ett plakat i publiken, när Göran Persson skulle tala. På plakatet stod texten "Tag debatten!".


d) Mötesförbud

Steget längre än att tillåta mötesstörningar togs i Sandviken den 28 mars 2005. Kommunen nekade Sverigedemokraterna att hålla ett torgmöte i centrum på påskaftonen.

Motivering: kommunen hade en handlingsplan "mot främlingsfientlighet och rasism".


e) Skolor

Någon enhetlig linje från svenska skolor finns inte beträffande att släppa in företrädare för politiska partier. På sina håll har man tillåtit både Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna, men mer än en gång har företrädarna för dessa partier angripits av våldsfigurer.

Ett fall i mängden, från Skånskan den 14/4 -10:

"Några Sverigedemokrater blev överfallna av vänsteraktivister när de i dag anordnade bokbord på gymnasieskolan Spyken i Lund.

Enligt Sverigedemokraterna stormade vänsteraktivisterna deras bokbord och stal partiets trycksaker. Rektorn på skolan bad då Sverigedemokraterna att bege sig från skolan, något som upprör partiet.

'I stället för att tillkalla polis och avhysa de våldsamma vänsterextremisterna valde skolledningen att försöka återställa lugnet genom att dra in tillståndet för bokbordet och tvinga bort Sverigedemokraterna från skolan', skriver partiet i ett pressmeddelande."


7. Affischering

a) Vanliga affischtavlor

Vänsterpartiet har också uttryckt sig uppskattande om att affischer för s.k. rasister rivs ned.

Både BGF och SD har kunnat märka, att deras affischer på många håll snabbt försvunnit från föreningstavlor.


b) Valplakat

I Lomma kommun under valrörelsen 2002 blev SD:s valplakat konsekvent utsatta för vandalisering och i vissa fall stöld. När SD:s funktionärer natten till den 14 september bevakade valplakaten kunde de konstatera att skadegörarna var personer med anknytning till ABF, Arbetarnas Bildnings-Förbund.

Under EU-valrörelsen 2004 gjordes liknande erfarenheter i Arlöv och Åkarp. Bara ett par dagar efter att valplakat satts upp den 6 juni var samtliga plakat saboterade.


c) Betald affischplats

Under EU-valrörelsen 2004 hyrde Sverigedemokraterna affischplats på lokalbussarna i Malmö. Dessa revs systematiskt ned av meningsmotståndare. Det var unga kommunister, som sedan skröt med vad de gjort.


8. Valsedlar

Innan ett parti nått en viss storlek, 1% av rösterna, måste det själv trycka upp och distribuera valsedlar till vallokaler i hela landet.

Sverigedemokraterna hade vid riksdagsvalet 2006 kommit så långt att valsedelsdistributionen ombesörjdes på samma sätt som för riksdagspartierna. Dock hände det att SD-valsedlarna i många vallokaler placerades vid sidan om, så att det kunde framgå vilka som visade intresse för dem. På så vis äventyrades valhemligheten och - med tanke på hur kontroversiellt SD är - kunde en del väljare avskräckas från att sträcka sig efter en SD-valsedel.

Det motverkades av att Sverigedemokraterna med posten sände ut sina valsedlar till varje hushåll i Sverige, På flera orter saboterades det dock öppet av enskilda brevbärare, som av politiska skäl vägrade distribuera dessa försändelser.

Sådana brevbärare undgår inte bara disciplinära påföljder från sin arbetsgivare. De kan även bli direkt belönade. Så skedde med brevbärare i Mölndal år 2002.

Ur DN den 12/10 -02:

"BREVBÄRARE PRISADE FÖR CIVILKURAGE

Årets Civilkuragepris tilldelades på lördagen brevbärare i Mölndal som vägrade dela ut valmaterial från det högerextrema partiet Nationaldemokraterna.

Så här motiveras 2002 års pris, enligt ett pressmeddelande från SAC-Syndikalisterna:

'Sekoanslutna brevbärare i Mölndal visade civilkurage och facklig handlingskraft då de stoppade utdelningen av valmaterial för det nazianstrukna partiet Nationaldemokraterna strax före valet. Genom upprepade påtryckningar lyckades klubben få Posten att stoppa utdelningen. På detta vis har den lokala fackklubben både visat mod och tagit ansvar för demokrati och solidaritet. Arbetsplatsen är en av de viktigaste arenor där vi kan bemöta rasistiska och fascistiska hot och SAC vill på detta sätt visa sin uppskattning för brevbärarnas agerande.'"

 

Från AFA Helsingborgs webbsida den 18/9 -06:

"Sedan förtidsröstningens start, den 30 augusti, har vi i AFA Helsingborg systematiskt plockat bort det högerextrema partiet Sverigedemokraternas valsedlar från vallokalerna."

"Vi har i vårt arbete även varit vänliga nog att hjälpa helsingborgarna med att slippa få Sverigedemokraternas skitpropaganda i sina brevlådor. Under de dagar som Sverigedemokraternas valpropaganda delats ut i Helsingborg har vi gått runt och plockat bort propagandan från deras brevlådor.
 
I vårt arbete har vi även samlat in de tidningar och flygblad som de lagt på stadsbiblioteket. Dessutom har vi samlat in alla valplakat vi kunnat hitta.
 
Insamlingen avslutades med att vi under valdagen tog oss till så gott som alla vallokaler i Helsingborg och samlade in Sverigedemokraternas valsedlar."


9. Egna filmer

En variant är att försöka hindra kritiker att ens i eget tillverkade filmer kritisera makthavarna.

Detta kan man göra med hänvisning till "upphovsrätt", tillgång till en stab av advokater och ekonomiska  resurser som ingen enskild kan matcha.

Således ingrep SVT och Eva Hamilton i december 2008 mot  ett 20-tal Youtubefilmer, där Jan Milld med ljud och rörliga bilder citerat ur SVT:s "Debatt" och bemött vad som där sagts.

SVT-chefen:

"Med utgångspunkten att SVT värnar sitt upphovsrättsligt skyddade material - samt berörda upphovsmän och deras ideella rätt - agerar SVT för att få kränkande nyttjanden av SVT-material att upphöra.

Det gäller för Youtube, såväl som för kränkande nyttjanden på andra webbplatser. Vi har gjort bedömningen att det med denna utgångspunkt funnits skäl för oss att inskrida mot dina nu aktuella nyttjanden av SVT-material.

Med vänlig hälsning
Eva Hamilton
VD"

Brevet från Hamilton kan samtidigt ses som ett erkännande: det måste ha varit fråga om slagkraftiga filmer...