1. AFA

AFA - "Antifascistisk Aktion" - bildades 1993 och har i likhet fascister våld på sin repertoar, något som inte alltid gäller deras offer.

På AFA:s repertoar står alltså inte bara att sabotera politiska möten genom oljud, angrepp på utrustning eller annan trakassering av talare. Där ingår även att grovt misshandla meningsmotståndare ute på stan och att söka upp misshagliga personers hem, för att spreja husfasader, vandalisera bilar eller sätta eld på egendom.

Där ingår nästintill mordförsök, som när man natten den 26-27 juni 2002 slängde in två stenar, genom två olika fönster i två olika rum, i Kenneth Sandbergs bostad. Stenarna var stora, vägde vardera cirka 7 kilo, och förorsakade stor förödelse. Om Sandberg vid tidpunkten suttit på sin skrivbordsstol skulle han ha blivit allvarligt skadad. Det var inga lortiga stenar, utan uppenbart medhavda - dådet var alltså inte spontant, utan planerat.

Två veckor tidigare hade en sten för första gången krossat ett fönster i Sandbergs hem. Ytterligare några veckor tidigare hade Sandberg fått däcken till sin bil sönderskurna utanför sin bostad.

• "Die Strassen frei", skanderade slagskämparna från SA i 30-talets Tyskland.

• "Inga fascister på våra gator", skanderar deras motsvarighet i dagens Sverige.

Bokstäverna "AFA" står för "Antifascistisk aktion" men de unga våldsromantiker som befolkar detta nätverk har nog inte mycket hum om innebörden av vare sig fascism eller nazism. Det är inte nödvändigt - det viktiga är att "kampen" ger spänning och gemenskap. Samtidigt som man s.a.s. "slår ett slag" mot ondskan i världen, och för det goda.

Frågan är dock hur länge AFA-verksamheten skulle ha kunnat pågå utan  stödet uppifrån - inom politik, rättsväsende och massmedia.

Detta stöd är i en bemärkelse naturligt. Etablissemanget vill ju inte veta av någon opposition mot det mångkulturella projektet. AFA fyller då en viktig politisk funktion.

Joakim Larsson, SD, sommaren 1997, veckan efter att "bråk uppstått" (DN).

Etablissemangets stöd för AFA har visats på många sätt. Utbildningsradion hade på 90-talet ett direkt hyllningsprogram: "Alla tider har sina rebeller. 90-talet har Antifascistisk Aktion..." "Civil olydnad innebär att bryta mot lagen för något man tror på, bekämpa något man anser dåligt och bry sig om annat än sig själv. Genom civil olydnad har vi fått mycket som vi tar för givet: ALLMÄN RÖSTRÄTT....MÖTESFRIHET..." Just detta UR-program blev visserligen prickat, men det säger ändå något om UR.

Aftonbladets kultursida upplät under samma period återkommande utrymme åt akademikern och AFA-aktivisten Mats Deland. Där skrev han exempelvis:

Den 17/7 -97. "...det finns ingen anledning att... bedöma veganer eller andra radikala aktivister blott utifrån deras militans. Så länge protester mot övergrepp - miljöförstöring, djurplågeri, men också rasism, fascism, porr, homofobi - grundas i en kamp mot maktmissbruk människor emellan... har det i detta avseende ingen betydelse om de sker i form av demonstrationer, debattartiklar eller materiell förstörelse."

Den 19/12 -97. "De antirasistiska demonstranterna har alltid stormat mot fascisterna i stort sett helt obeväpnade och skrämmer dem, kanske just därför, alltid på flykten (om inte polisen står i vägen)." "en demokrat har aldrig något att säga en fascist".

En annan AFA-aktivist var Tobias Hübinette. Han figurerade vid attentatet mot Sverigedemokraternas riksårsmöte i Norrköping 1995. Som så ofta uppträdde AFA-iterna maskerade och beväpnade.

Ur SD-Kuriren: "En timme in på mötet ropade en av mötesdeltagarna 'Nu kommer de!' Ett tiotal svartklädda, maskerade personer sågs springa på en grässlänt som ledde fram till lokalens fönster, vilka satt i markhöjd. Alla deltagarna skyndade sig mot utgångarna. Man hörde ljudet av glas som krossades, ett ack så välkänt ljud i samband med vänsterns politiska aktioner. Attentatsmännen slängde in gatstenar, färg och en blandning av saltsyra och fett. Undersökningsresultatet från Statens Kriminaltekniska Laboratorium sade att blandningen 'ger otrevliga frätskador i kontakt med hud. Stänk i ögonen kan ge bestående synskador'."

Tobias Hübinette hade redan i maj 1992 dömts för skadegörelse, sabotage och uppvigling, till en månads fängelse.

I oktober 1995 dömdes han på nytt - denna gång till fängelse villkorligt, samt böter. Han dömdes dessutom att betala skadestånd till ett antal personer. Brottet bestod i ofredande och förtal.

Villkorligheten i den nya fängelsedomen föranleddes av att Uppsala tingsrätt gjorde en positiv prognos för Hübinette: "Han säger själv att... han mognat och utvecklats. Hübinette ser det som utspelade sig under åren i Uppsala som en avslutad period. Han är fullt förvissad om att han inte kommer att sysselsätta sig med några liknande aktiviteter i fortsättningen."

"Fri Information", nr 3/97:

"...den autonoma brottsligheten i Uppsala län sjönk från 15 anmälningar till en enda mellan 1994 och 1995. Det visade sig bero på att EXPO-journalisten Tobias Hübinette flyttade från Uppsala till Stockholm."

Det skulle visa sig att Tobias Hübinette inte kunde hålla sig.

Ur AB den 22/6 -06. "En känd debattör anhölls i går som misstänkt för mordbrand. Han tände eld på sin förra sambos lägenhet. Sedan försökte han anlägga en mordbrand - hos hennes nye man."

2. Expo

Mats Deland om Expo, i AB den 30/10 -95:

"Expo är en kugge bland andra i en demokratisk mobilisering mot rasism och fascism... Redaktionen har tagit på sig ett tungt och otacksamt arbete... Det är ett skitjobb, men någon måste göra det. Sedan får vi andra göra vårt."

Enligt egen utsago var Tobias Hübinette med om att 1995 grunda "Expo - antifascistiskt nyhetsblad". Detta framgår iofs inte av redaktionsrutan - där var man hemlighetsfull, med en "M. Karlsson" som redaktör och en "J. Larsson" som medarbetare. Som utgivare stod "Hillstiftelsen".

Expos uttalade målsättning var att "informera om vad som egentligen händer på den högerextrema fronten..."

Det skulle snart visa sig att man inte bara intresserade sig för våldsbenägna krafter vilka förkastade demokratin. Som sin uppgift tog man att exponera inte bara fascism, nazism och rasism, utan även "dold rasism".

Ingen dissident skulle alltså inte kunna komma undan genom att bekänna sig till demokratiska principer. Expo kunde se igenom vad som fanns under ytan, och avslöja kritikernas sanna natur. Det gavs i praktiken inget utrymme för att vara kritisk mot massinvandringen utan att stämplas av Expo.

Och en stämpling av Expo blev liktydigt med en stämpling från massmedia i allmänhet. Expo fick ett genomslag som gjorde tidskriften till en central aktör.

I Expos anklagelse för "dold rasism" låg ett hävdande att invandringskritiker skulle mena något annat än vad de förde fram. Ur BGF:s  genmäle:

"Så vi skulle inte mena vad vi säger och vad vi skriver? Varför skulle vi inte göra det? Och hur kan Expo i så fall veta det? Vet ni saker om oss, som vi själva inte känner till?

Den centrala punkten i vårt budskap är att det behövs en dialog i Sverige om flyktingpolitiken, och vi vill efter förmåga försöka medverka till att en sådan kommer till stånd. Vi finner detta helt nödvändigt, för när människor inte längre förmår  kommunicera, när man slutar prata med varandra, då kan det bli farligt."

"Vi vill inte få rätt om vi inte har rätt. Med andra ord: det är viktigt att få sina ståndpunkter granskade, att ibland få mothugg och möta kritik."

Expos funktion var att hänga ut politiska motståndare med namn, bild och adress, så att de sedan kunde bli föremål var vidare "behandling" av andra. Det kunde gälla AFA-aktioner, uteslutningar eller yrkesförbud. Expos listning kan också vara till hjälp för redaktörer av tidningars debattsidor, så det vet vilka skribenter de har att göra med.

Ett exempel på Expos grävande är uppgiften att 10% av SD:s kommunfullmäktigekandidater under de senaste 15 åren varit dömda för någon form av brott. Vad man inte intresserade sig för var motsvarande siffror för andra partier. Sådana hade kunnat visa att det där kanske var sämre ställt: 27% av männen bland fullmäktigekandidater varit dömda för något slags brott under de senaste 33 åren.

Genomgående i Expos verksamhet är strävan att strypa yttrandefriheten, ofta genom agerande bakom kulisserna.

Således har man verkat för att invandringskritiker inte skulle

• få tillgång till möteslokaler.

• kunna medverka i "Öppna kanalen", lokal-TV.

• få möjligheter att utbyta information och synpunkter på webben - Expo lyckades år 2001 få webbdebattsajten "Passagen konferens-politik" stängd.

Som redaktör trädde 1996 Andreas Rosenlund  fram, även skribent i Röd Press och Judisk Krönika. Rosenlund lät sig avfotograferas till hälften dold, för att understryka hur hotad han var. Han efterträddes som Exporedaktör av Stieg Larsson och senare Daniel Poohl.

Ansvarig utgivare är Robert Aschberg. Styrelseordförande är Charles Westin.

Expo har fått många priser:

• År 2007 belönades Expo med "Frihetspennan", för sitt arbete "för demokrati och yttrandefrihet", från Torgny Segerstedts minnesfond.

• Hösten 2009 tilldelades Expo Publicistklubben Västs "Dawit Isaak-pris".

• Dessförinnan hade Expo hunnit få Norstedts förlags "Stieg Larsson-pris".  

• År 2006 fick Expo ett pris av Stockholms läns landsting. 

• År 2005 hade Expo fått pris av CMR.

Expomedarbetare har också premierats av "Artister mot nazister".

3. Lodenius m.fl.

Anna-Lena Lodenius är som en institution i sig själv, genom att hon alltsedan början följt Sverigedemokraterna och andra invandringskritiker, skaffat sig kunskaper i ämnet och fått mediautrymme för att få ut sitt budskap.

Den ena Lodeniusboken om "högerextremismen" har genom åren avlöst den andra och verksamheten har uppenbarligen blivit hennes försörjning:

1988 - Operation högervridning
1991 - Extremhögern
1997 - Nazist, rasist eller bara patriot?
1998 - Vit makt och blågula drömmar
1999 - Svenskarna först
2009 - Slaget om svenskheten.

Flera av böckerna har hon skrivit tillsammans med andra: Stieg Larsson, Per Wikström eller Mats Wingborg.

Ett genomgående grepp hos Lodenius har varit att bunta ihop nazister med demokratiska invandringskritiker - guilt-by-association. Hon hävdar också att invandringskritiker menar något annat än vad de säger, skriver och gör.

Efter Jimmie Åkessons AB-artikel hösten 2009 skrev Anna-Lena Lodenius på Newsmill, under rubriken "Sverigedemokraterna har mer gemensamt med tyska nazister än danska folkpartister".

SD:s förändring godtas inte av Lodenius: "Resan har handlat mer om fernissa än politik."

Hon hade jämfört SD:s program med andra organisationer och funnit likheter. Precis som ND, SMR och VAM ser SD massinvandringen ett problem:

"En huvudfråga för alla dessa organisationer är att Sverige och svenskheten är hotad..."

Med samma logik skulle ju samtliga sju riksdagspartier kunna likställas med SD, eftersom alla ser hög arbetslöshet som ett problem.

Anna-Lena Lodenius har lika litet som Expo begränsat sig till att lägga synpunkter på demokrati och påstådd extremism. Han har också bestämda uppfattningar om vilken invandringspolitik som bör bedrivas. Efter toppen 1994 klagade hon återkommande över att det bara var en "rännil" av asylsökande som kom till Sverige.

"Vit makt och blågula drömmar" knöts till regeringens kampanj "Levande historia" och fick uppbackning av både Skolverket och lärarfacken, skrev Lodenius:

"Främlingsfientligheten har numera framstående företrädare på alla nivåer i samhället... Debattörer från framför allt de borgerliga partierna vädrar sina främlingsfientliga uppfattningar i tidningen Fri Information, och socialdemokratiska företrädare som Fryshusets ordförande i Stockholm Anders Carlberg ger stöd åt en liknande publikation med namnet Blågula Frågor.

Det har blivit salongsfähigt i allt vidare kretsar att yttra sig negativt om invandrare och asylsökande. Det är mot den bakgrunden vi ska se regeringens alltmer restriktiva flyktingpolitik, och det faktum att denna knappast väckt några protester."

En uppfattning om Lodenius' position kring invandringen ger hennes reaktion på tal om återvandring. Sådant tolkar hon som "en dröm om ett etniskt rent Sverige". Ett resonemang som gör både FN och Sveriges regering till förespråkare för "etnisk rensning". Enligt FN är ju återvandring "den naturliga och humana lösningen på ofrivillig flykt". I proposition 97/98:16 sägs: "Sverige har anslutit sig till det internationella synsättet att det långsiktiga målet för dem som tvingats fly är att de en dag skall kunna återvända."

4. Bruchfeld och antisemitismen

Den "forskare" som slog larm i Expressen i maj 1996 var alltså Stéphane Bruchfeld. Nu var denne Bruchfeld inte bara en opartisk forskare, han var också engagerad i kampen mot antisemitism, eller en påstådd sådan. Så starkt att han var betrodd att skriva om situationen i Sverige för "World Antisemitism Report" 1997, utlagd för hela världen på internet.

Där såg Bruchfeld till att bl.a. Jan Milld och Anders Sundholm från Blågula frågor hamnade. Tillfrågad om orsaken blev hans svar att BGF talat om svenska massmedia som en ockupationsmakt. Eftersom BGF i sammanhanget inget nämnt om judiskt ägande i media, blir slutsatsen att Bruchfeld själv såg denna koppling som helt självklar.

Bruchfeld var också författare till den kampanjbok om Förintelsen - "Om detta må ni berätta" - som trycktes upp i massupplaga av svenska staten.

Denna bokutgivning föregicks av en skolundersökning, tillkommen under medverkan av Stéphane Bruchfeld. Denna visade att eleverna hade brister i kunskaper eller lämpliga attityder.

Deras okunnighet om Förintelsen var vad som föranledde upptryckningen av Bruchfelds bok.

Undersökningens frågor bestod av ett antal påståenden, där eleverna gavs fem svarsalternativ:

- inte alls säker

- lite osäker

- ganska säker

- helt säker

- vet ej

En fråga löd: "Judar har för stort inflytande i världen idag"  Förväntningarna var tydliga, om ett "rätt svar", nämligen alternativ 1, "inte alls säker". Det svaret gavs av 62%.

Jonas de Geer, i "Motströms":

"Allt som rör det judiska är idag så omgärdat av ängsligt hyckleri att knappt någon ens vågar använda ordet 'jude' eller 'judiskhet' utan att det sker under speciella vördnadsbetygelser och krumbukter.

Grundregeln är enkel: judiskhet får bara påtalas när det är för judar okontroversiellt, smickrande och gagneligt. I alla andra sammanhang anses det mycket otillbörligt att påpeka att någon är jude, och framförallt får man inte antyda att judisk grupplojalitet ens förekommer och kan ha ekonomiska, politiska och andra konsekvenser för ickejudar."

"'Antisemit' torde vara vår tids mest fruktade stämpel. Det är också den mest missbrukade. Som den amerikanske publicisten Joseph Sobran har formulerat det betecknar ordet inte längre en person som hatar judar utan en person som hatas av judar."

"Vad som inte nog kan understrykas är att kritik mot ledande judiska organisationer... på intet sätt skulle vara uttryck för något slags 'hat' mot judar generellt... Att all makt ska kunna kritiseras bör vara en självklarhet i ett fritt samhälle: judisk makt får inte diskuteras, inte ens påtalas,.."

SE VIDARE BILAGA