| Kapitel 10: HISTORISK ÅTERBLICK d) Jämlikhet och valfrihet |
|||||
1. Invandrarutredningens förslag 1. Invandrarutredningens förslag Invandrarutredningen (IU) lade 1974 sitt slutbetänkande 'Invandrarna och minoriteterna". I utredningen hade företrädare för "kulturpluralism" haft en stark ställning: "Jämlikhet och valfrihet": "Valfriheten betydde att invandrarna skulle ha rätt att antingen bibehålla sin egen kultur och sina egna språk eller om de så önskade anpassa sig efter svenska förhållanden. Bland kommittémedlemmarna dominerade anhängarna av en pluralistisk invandrarpolitik totalt. Enligt betänkandet tillförde invandrare och minoriteter Sverige nya tillskott av olika kulturer, vilket vidgade vår nationella horisont. Ett flerspråkigt och mångkulturellt samhälle, hette det, var kulturellt rikare än ett monokulturellt och strikt nationellt Sverige." Det handlade inte bara om principiella ställningstaganden utan även ekonomiska åtaganden. "Stöd för kulturell egenverksamhet skulle... utgå till invandrarnas och minoriteternas egna organisationer och detta skulle administreras av Statens invandrarverk (SIV), eftersom de hade erfarenhet av bidragsgivning till invandrarorganisationer..." "Specialinriktade kulturstöd (t.ex. litteratur och teater) skulle emellertid Statens kulturråd fördela. Här föreslogs statliga anslag för att råda bot på vad kommittén uppfattade som en påtaglig brist på litteratur på invandrarspråken... Kommittén ansåg också att staten speciellt borde stödja invandrarnas teater-, spelfilms- och musikintressen... ...Antalet sändningstimmar i TV och radio på invandrarspråken var för få ansåg invandrarutredningen. Ytterligare ett betydelsefullt medium för invandrarna var deras egna tidningar och tidskrifter. Dessa publikationer föreslogs få statligt stöd, i första hand presstöd..." "...statligt stöd för invandrarnas egenverksamhet... Staten skulle högst bidra med 75% av de totala utgifterna och storleken på stödet berodde på medlemsantalet." En moderat motion ville dock gå längre beträffande valfrihet. Den gällde framför allt garantier för presstöd till invandrartidningar och tidskrifter samt valfrihet för äldre invandrare att bo tillsammans inom åldringsvården. "Jämlikhet och valfrihet": "Den borgerliga oppositionen krävde: 1. att äldre invandrare, som hade behov av institutionaliserad vård och omsorg, skulle ges möjlighet att tillbringa sina sista dagar tillsammans med landsmän och kvinnor; människor som talade deras modersmål, förstod deras kultur m.m." "Vänsterpartiet (VPK) motionerade bl.a. om invandrares rätt till folkpension,... och om de muslimska trossamfundens jämlika ställning..." "Folkpartiet profilerade sig... främst i presstödsfrågan, varvid de krävde en generösare attityd från statens sida." Innebörden av Invandrarutredningens förslag var att Sverige skulle övergå från att eftersträva kulturell homogenitet till att bli en mångkultur. Detta skedde också när riksdagen 1975 enhälligt antog riksdagsproposition 1975:26 "Riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken" som baserades på IU:s betänkande. Slagordet "Jämlikhet, valfrihet, samverkan" låg till grund för propositionen: "Jämlikhetsmålet innebär ett fortsatt arbete för att invandrarna skall få samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Målet innebär vidare att alla grupper i samhället skall ha likvärdiga möjligheter att bibehålla och utveckla sitt modersmål och att utöva kulturverksamhet. Invandrar- och minoritetspolitiken bör därför syfta till att ge medlemmar av språkliga minoritetsgrupper möjlighet att inom ramen för en intressegemenskap, som omfattar hela det svenska samhället, ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet. Valfrihetsmålet innebär att medlemmar av språkliga minoriteter skall kunna välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i vilken grad de vill behålla och utveckla den ursprungliga identiteten. Åtgärder för att bevara kontakten med ursprungslandets kultur underlättar även valet mellan att stanna i Sverige eller återvända och återanpassas i ursprungslandet. Samverkansmålet innebär att en ömsesidig och omfattande samverkan bör komma till stånd mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och majoritetsbefolkningen. Målet inbegriper ömsesidig tolerans och solidaritet mellan invandrarna och den inhemska befolkningen. Ett förverkligande av samverkansmålet förutsätter bl.a. att invandrarnas ges större möjligheter att aktivt delta i det politiska livet i Sverige, att de ges vidgade möjligheter till kulturell egenverksamhet och att invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas i ökad utsträckning." Någon målkonflikt mellan jämlikhet och valfrihet ville man inte se. Vad händer om kulturarvet säger att man inte behöver försörja sig genom eget arbete? Kan då jämlikhetsmålet nås på annat sätt än genom transfereringar från andra, som arbetar? Vad lades överhuvudtaget in i begreppet "kultur"? Det klargjordes aldrig! Den senare delen av jämlikhetsmålet - inom ramen för en intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället - föll snart bort i debatten. Det socialdemokratiska programmet "Jämlikhet, Valfrihet, Samverkan" från 1978 speglar ett förhållningssätt, typiskt för (s), typiskt för "rekordåren" på 60- och 70-talen. Det blev en lång önskelista, med omfattande åtaganden från samhällets sida. Ett program som speglade både starkt tilltro till social ingenjörskonst och tillgång till - i varje fall som trodde - obegränsade ekonomiska resurser. Efter ett konstaterande att en majoritet av invandrarkvinnorna från Sydeuropa hade låg utbildning och att många kunde betraktas som analfabeter kom denna uppräkning: "Här vilar ett stort ansvar på kommunerna för att de, i samverkan med invandrarnas egna organisationer och med studieförbunden, genom uppsökande verksamhet, får kontakt med kvinnorna, så att de kan få del av den utbildning som ges. Studievillkoren i grundutbildningen för dem som inte kan läsa och skriva måste förbättras. Svenskundervisning via studieförbunden måste också bättre anpassas till de hemarbetande kvinnornas situation. Ett system för ekonomisk ersättning till invandrare som står utanför arbetsmarknaden men följer svenskundervisning måste införas. En försöksverksamhet med uppsökande information och barnpassning i samband med svenskundervisning som förekommit under senare år måste utvidgas. Kvinnorna själva måste ges en större roll i planeringen och utförande av verksamhet av detta slag, och deras erfarenheter måste tas tillvara så, att åtgärderna för invandrarkvinnorna utgår från deras egna erfarenheter och behov. Samhällsinsatserna inom mödravården, barnomsorgen och familjeplaneringen måste anpassas bättre till invandrarkvinnornas situation. Invandrarkvinnorna måste även ges aktivt stöd till samverkan med andra kvinnor i samma situation. Här har kvinnoförbundet, liksom de lokala invandrarbyråerna, en av sina viktigaste uppgifter." Önskelistan fortsatte under avsnittet "Barnen": "Tidigare ansågs intensiv träning i svenska och olika introduktionsåtgärder vara tillräckliga för att tillgodose invandrarbarnens särskilda behov. Numera vet vi att det också krävs andra insatser av betydligt mer långtgående karaktär för att inte invandrarbarnen ska få en socialt, ekonomiskt och kulturellt svagare ställning än andra barn. ...Barn med särskilda behov, t ex barn som av språkliga skäl behöver särskilt stöd i sin utveckling, har rätt till plats i förskola före sex års ålder. Språkträning för invandrarbarn har också blivit en viktig uppgift för förskolan. Kommunerna får nu särskilda statsbidrag för invandrarbarnens hemspråksträning i förskolan. De av socialdemokraterna initierade reformerna för invandrarbarn i grundskola ger dem möjligheter till särskild stödundervisning i svenska, till studiehandledning på hemspråket och till undervisning i hemspråket." "För socialdemokratin är invandrarbarnens situation en utmaning. Vi måste förhindra att invandrarbarnen blir halvspråkiga och inte känner trygghet i sin kultur. Förskolan och skolan måste motverka de oroande tendenserna till skiktning mellan barn med olika bakgrund. S... vill att invandrarbarn ska få plats i förskola med hemspråksträning från senast 4 års ålder, men helst ännu tidigare. Det är också nödvändigt att utvidga statsbidragen till kommunerna så att hemspråksträningen för invandrarbarnen kan sättas in mycket tidigare än nu. Insatserna för invandrarbarn i förskoleåldern bör i högre grad prioriteras så att kommunerna betydligt mer aktivt kan tillgodose behovet av en tidig hemspråksundervisning." "...ansträngningarna måste ökas för att bättre anpassa hela skolan till invandrarbarnens behov. Tvåspråkigheten måste sättas som ett mål för deras utbildning. Tvåspråkigheten är inte bara en förutsättning för deras personlighetsutveckling utan en stor nationell tillgång. Det måste klargöras för alla som arbetar i skolan, för barnens kamrater, för föräldrarna och för allmänheten." "Ett genomförande av hemspråksreformen kräver en ökad information till föräldrarna och skolpersonalen samt en kraftig satsning för förbättrad utbildning av hemspråkslärare och på produktion av läromedel och SYO-material på språk som finska, serbokroatiska, grekiska, turkiska etc. Dessutom krävs för invandrarbarnen en utbyggd stödundervisning så att garantier skapas för att de, när de slutar skolan, verkligen har samma kunskaper som alla andra barn." S-programmet fortsatte, under avsnittet "Kulturell jämlikhet": "...invandrarna måste få bättre möjligheter till en kulturellt och socialt berikande fritid ... " (S)lutligen: "...invandrarna ges vidgade politiska rättigheter. För socialdemokraterna har det varit ett viktigt mål att tillmötesgå invandrarnas krav på ökat politiskt inflytande." Även detta sista krav hade ju en ekonomisk innebörd, då det handlade om att översätta och trycka upp valmaterial på olika språk. I samma anda som s-programmet 1978 gick en kravlista från Kommunalarbetareförbundet, SKAF, 1983: "att samhällets tolkservice byggs ut att yrkesutbildningen sker på de största invandrarspråken att introduktionen på arbetet skall ske på hemspråket att Sveriges Radio-TV gör fler program om invandrarnas betydelse för vårt välstånd att Sveriges Television köper in fler invandrarprogram att hemspråksundervisningen byggs ut att ämnet kulturkunskap införs i skolorna att skolpersonal undervisas i invandrarkunskap att man rekryterar tvåspråkiga förtroendeombud." Uppenbarligen levde man i en föreställning av helt obegränsade resurser, det var bara att författa önskelistor utan tanke på dess ekonomiska innebörd. Den mest konkreta och kostnadskrävande följden av 1975 års riksdagsbeslut blev den omfattande satsningen på hemspråk, eller "modersmål" som det senare döpts om till. Det hela ansågs baserat på vetenskapliga resultat: "Jämlikhet och valfrihet": "Denna hemspråksforsknings resultat beskrevs emellertid genomgående under 1970-talet som en mönsterlösning - invandrarbarnen skulle även lära sig svenska bättre om de samtidigt fick undervisning i modersmålet. Samtliga partier infogade vid denna tid krav på ökad pluralism i sina partiprogram, vars innehåll även vittnar om en total uppslutning bakom tvåspråkighetsforskarnas resultat." Sedan läsåret 1970/71 hade invandrarbarn rätt till två veckotimmars hemspråksträning, men detta skulle ökas genom 'hemspråksreformen' 1975/76, som trädde i kraft 1977/78. Kommunerna blev skyldiga att ge alla som så önskade hemspråksutbildning samt att informera alla i kommunen berörda om denna rättighet.
Ur DsU 1975:13, utredning från utbildningsdepartementet: "...är en omfattande information nödvändig så att inte bara invandrarbarnens föräldrar utan även andra föräldrar och skolans personal i stort får ökad insikt om hur viktigt det är att barnen utnyttjar de möjligheter till undervisning i och på hemspråket som förskolan och ungdomsskolan erbjuder." Vänsterpartiet hade önskat gå längre , där ville man göra hemspråksundervisningen obligatorisk. "Staten och nykomlingarna" av Thomas Gür, 1996: "Och egentligen borde hemspråksundervisningen ha varit obligatorisk, vilket till exempel Sveriges lärarförbund, Invandrarverket samt en senare invandrarminister, Karin Andersson (c), också tyckte." "Om hemspråksundervisning är av godo bör den tillkomma alla invandrarbarn. Föräldrar som inte inser detta bör bringas till klarhet genom upplysning. Och hade man på ett entydigt sätt kunnat avgränsa den kategori barn som det handlar om så fanns det tydligen inga andra invändningar för att tvinga invandrarbarn att läsa sitt modersmål i skolan." "... ansåg TCO att hemspråksundervisning inte fick påverka det totala antalet veckotimmar för eleverna i fråga. 'Under de första skolåren, då hemspråksundervisningen är särskilt betydelsefull, bör i stället andra ämnen, t ex orienteringsämnen och engelska prioriteras lägre'." Andra satsningar till följd av 1975 års beslut blev: • stöd till invandrarorganisationer • stöd till invandrartidskrifter • bokutgivning på invandrarspråk • biblioteksinköp av sådana böcker • stöd till teater- och filmproduktion "Svensk invandrarpolitik": "En rad av insatserna gällde stöd till invandrarnas och minoriteternas egenverksamhet: ett nytt system för statliga bidrag till rikstäckande invandrar- och minoritetsorganisationer (1975), ökade bidrag till biblioteken för inköp av litteratur på minoritetsspråk (1975), och senare även ett särskilt presstöd och stöd för litteraturproduktion på andra språk än svenska (1977) samt ökade bidrag till teaterverksamhet på finska (1978)."
|
