2. Fyra dagstidningar hänger ut

Det började hösten 1999 med uthängningar av 62 personer med namn och bild i de fyra stora Stockholmstidningarna: Aftonbladet och Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

I botten låg en medveten och systematisk begreppsförvirring. Man kan tala om en "trestegraket":

1. Demokratiska invandringskritiker blandas - med hjälp av termen "högerextremism" - samman med nazister.

2. Nazister blandas samman med mc-kriminella och annan organiserad brottslighet, i en enda smet.

3. Demokratiska invandringskritiker hör därigenom hemma bland grovt kriminella.

Detta  tydliggörs i fallet Jackie Arklöv, som är född i Liberia och kom till Sverige som treåring. Han deltog i Balkankriget på 90-talet och gjorde sig skyldig till krigsförbrytelser. Han greps 1995 och dömdes  av högsta domstolen i Sarajevo till ett åttaårigt fängelsestraff. Genom Röda Korsets försorg genomfördes dock en fångutväxling och redan 1996 var Arklöv åter hemma i Sverige.

Där lades förundersökningen ned i januari 1997 och Arklöv blev fri, han fick dessutom ett skadestånd på 23.000 kronor av svenska staten. I maj 1999 deltog Arklöv i ett bankrån i Östergötland som slutade med att han avrättade två polismän, med nackskott.

Invandringskritiker och nationella, som konsekvent motsatt sig den slappa politik som återförde Arklöv till Sverige och möjliggjorde morden i Malexander placeras nu i samma kategori som denna dubble polismördare: "högerextremister".

Ur tidskriften SALT nr 2:

"Tisdagen den 30 november 1999 skrevs svensk presshistoria. Och till skillnad från tidigare tillfällen då förstasidor etsats in i det allmänna medvetandet - krigsslutet 45, Palmemordet, Estonia - var det denna gång pressen själv som skapade nyheten. Nyheten bestod nämligen inte i något egentligt nytt avslöjande utan i de fyra stora Stockholmstidningarnas beslut att gemensamt publicera en lång artikel som gentemot gängse pressetik innehöll namn och bild på 62 personer. Kollektivt fick de därmed, som det heter, ge ett ansikte åt vad som i de olika tidningarnas lätt varierande rubriksättningar beskrevs som hot mot demokratin, rättvisan och rättsstaten. Men oberoende av vilken löpsedel eller förstasida man den dagen tog del av stod det klart att läget var mycket allvarligt, att något liknande ett krigstillstånd inträtt!"

"När nu ondskan samfällt identifierats av de fyra tyngsta opinionsbildande dagstidningarna blir naturligtvis pressen stark på de stämplades omgivning att distansera sig från dem. Få familjerna att förskjuta dem. På arbetsgivare att avskeda dem. På fackföreningar att utesluta dem På skolor att avstänga dem. Det är svårt att tro att de i många fall unga och aldrig ens dömda personer som tidningarna hängde ut förtjänar denna behandling... För samtliga torde publiceringen cementera deras samhällshat."

"Genom sampubliceringen uppstår en ny intressegemenskap mellan fyra av medias huvudaktörer vars inbördes konkurrens antas borga för mångfalden inom opinionsbildningen. Spelrummet för olika tolkningar av nynazismens betydelse har krympt."

"De fyra redaktörerna är nu allierade i ett korståg..."

SALT noterade att det inte är all brottslighet, riktad mot rättsväsendet, som tas upp i de fyra dagstidningarnas artikel. Inte ens riktiga nazister står för mer än en liten andel av alla hot mot polis och åklagare. Tidningarna säger inte hela sanningen.

"I den sampublicerade artikeln anges (på grundval av enkäter) att 'tre av fyra åklagare haft vittnen som skrämts till tystnad. I vart femte fall handlar det om hot från den organiserade brottsligheten, från kriminella mc-gäng och nazister'. Vidare att nio av tio poliser utsatts för hot: 'var sjätte av de svarande uppger att hoten också kommer från kriminella och mc-gäng'. Tydligen kommer merparten av hotelser mot såväl åklagare som poliser från andra håll än nynazister. Och då från en annan organiserad brottslighet än den som tidningarna inriktat sina artiklar på."

Vad kampanjartiklarna ville åt var inte minst demokratiska invandringskritiker - som vid uthängningarna tre år tidigare, av först Expressen i maj -96, sedan Aftonbladet och Expressen tillsammans i juni -96. (se vidare 14 d)

"Istället har den sampublicerade artikeln blivit avstampet för en skamlöst demagogisk kampanj mot en 'högerextremism' som omfattar mycket mer än bara nazister. Hit räknas, med hjälp av vinklad och insinuant journalistik t ex Sverigedemokrater, folkomröstningen i Sjöbo och det ouppklarade (!) pyromandådet mot biblioteket i Linköping."

"Nu handlar det om att en gång för alla dra en skammens mur mot allt tänkande som inte accepterat de senast decenniernas samhällsomvandling som både god och oundviklig, som ifrågasätter den totalitära vänsterliberalism som behärskar kultur och politik. För den skull piskas nu upp hat och vrede mot 62 personer, där missledda ungdomar med 'fel' åsikter blandas med psykopater och mördare."

"Hotet mot demokratin är det offentliga Sveriges bristande tilltro till demokratin. Istället bådar man upp en pöbel med kampanjjournalistik... Det är den goda viljans triumf vi bevittnar. Den är ihålig, och olycksbådande,.."

Till bilden hör också att Aftonbladet år 1998 haft en egen nazistkampanj.

SALT:

"Då, i januari 1998, presenterade AB ett scoop: en hittills okänd men extremt farlig och våldsbenägen nazistgrupp hotade kända personer till livet. Beviset var bilder där maskerade nazister med skarpladdade vapen stod utanför de hotades hem.

Men historien var ett fabrikat som snabbt genomskådades av polisen. En ung reporter på jakt efter sensation hade lovat pengar och publicitet åt några tonåriga amatörnazister om de kunde fixa fram häftiga bilder. Det kunde de, även om vapnet i realiteten var en kolsyrepistol och inga egentliga attentatsplaner förelåg. Framkallning och kopiering av bilderna stod Aftonbladets fotolobb för, med tidningsledningens vetskap."

Detta hindrade alltså inte Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin från att mindre än två år senare deltaga i de fyras korståg.

Ur BGF-kommentar år 2000:

"Nazi-hotet är ju till stor del ett resultat av massmedias eget agerande. Man göder och skapar nazism, på flera sätt:

a) Man ger nazisterna uppmärksamhet och utrymme, skapar ett intresse kring dem.

b) Man får dem att känna sig orättvist behandlade, vilket ökar deras motivation.

c) Man stänger demokratiska kanaler för alla nationellt inriktade, driver unga människor i armarna på nazisterna."

SALT:

"De fyra redaktörerna är nu allierade i ett korståg som ger psykologiska effekter på deras egna tidningar och på hela offentligheten... Allmänhet, kändisar och politiker mobiliseras, och används för att legitimera kampanjen. Budskapet är att alla måste sluta upp - eller räknas till de fördömdas skara. Det är en dynamik som bör bekymra de mer insiktsfulla även bland dem som i detta fall instämmer med majoriteten."

De fyra dagstidningarnas artikel följdes upp på en rad olika sätt:

• En opinionsmätning, som visade att 73% av svenska folket ville förbjuda "rasistiska organisationer".

• Rädda Barnen initierade en namninsamling, med stöd av media. Aftonbladets rubrik blev "Skriv på mot nazismen", medan uppropets inledning talade om "rasism" och det i texten talades om "främlingsfientlighet".

• Också på arbetsplatser bedrevs namninsamlingar, för att ge tillfälle att uttrycka sin avsky för det avskyvärda.

• På ett gymnasium i Stockholm hade artiklarna "fungerat som en väckarklocka", där samlades samtliga elever och lärare för en manifestation på skolgården den 20/12. Från lektionerna hade de fått ledigt.

• Ett kändisupprop hade publicerats i AB redan den 30/11, på initiativ av Kurdo Baksi. Slutkläm: "Vi måste alla kämpa för demokratin: varje generation måste återerövra demokratin."

Överåklagare Sven-Erik Alhem hade invändningar mot de fyra dagstidningarnas uthängningar. Enligt hans sätt att se saken vittnade det om mod: "Visst finns det pressetiska regler och det är modigt att ta risken att bli fälld. Den fege hade i stället valt att låta bli att publicera och dragit en filt över sig."

Ur Aftonbladet den 13/8 -00:

"Chefredaktörer får pris

Chefredaktörerna för Sveriges fyra största tidningar får dela på 40 000 kronor för den gemensamma kartläggningen av svenska nazister.

Pengarna kommer från John Hrons insamlingsstiftelse och delas ut på torsdag, på femårsdagen av mordet vid Ingertorpsjön vid Kode.

De fyra chefredaktörerna är Aftonbladets Anders Gerdin, Expressens Staffan Thorsell, Dagens Nyheters Joachim Berner och Svenska Dagbladets förre chefredaktör Mats Svegfors."

"Joachim Berner har förklarat att han skänker sina 10.000 kronor vidare till Kurdo Baksi."

3. Demokratiutredningen

Demokratiutredningen tillsattes år 1997, med Bengt Göransson som ordförande. Innan utredningen år 2000 avgav sin slutrapport hade den producerat ett stort antal delrapporter.

En av dessa rapporter var SOU 1999:10, "Demokratins förgörare - om främlingsfientlighet, rasism och nazism". Som fiender till demokratin definierades där Skånes Väl, Ny Demokrati och tidskriften Fri Information, däremot inte Revolutionär Kommunistisk Ungdom.

Journalisten Hans Lindquist, skrev där: "Varje kämpande demokrat och antirasist bör ställa sig frågan: Vilken kategori är farligast? Rasistiska extremister, som smyger fram i filttofflor och demokratisk förklädnad eller uniformerade nynazister, som stampar fram i spikbeslagna stövlar, som effektivt avslöjar dem redan i farstun?"

Lindkvists resonemang sammanföll alltså här med en linje hos både Expo, Anna-Lena Lodenius och Ana Maria Narti. Vissa personer är något annat än vad de utger sig för att vara. De kallar sig demokrater, men är inga verkliga demokrater.

Utredningens sekreterare, Erik Annå, uttryckte som sin förhoppning att skriften skulle "bidra till att öka den svenska folkstyrelsens intellektuella motståndskraft."

---

"ÖVERLEVA DEADLINE - handbok för hotade journalister". Så lyder titeln på en bok som är skriven av Stieg Larsson/Expo och utgiven av Svenska Journalistförbundet, år 2000.

Anslaget i inledningen är "Minst 662 journalister har dödats i tjänsten under 1990-talet. Det visar siffror från IFJ, Internationella journalistfederationen... I Sverige har hoten mot journalister, i synnerhet från rasistiska och högerextrema grupper, ökat sedan 1980-talet..."

I boken nämndes inte bara nazistiska grupperingar, grupper som framfört hot eller grupper som på något sätt kan misstänkas vara delaktiga i våldsdåd. Där nämndes även demokratiska invandringskritiker. Tre sidor handlade om Blågula frågor.

Ingenstans i boken ens påstår man dock att demokratiska invandringskritiker skulle ha hotat någon journalist, metoden är den beprövade guilt-by-association.

Larsson/Expo skrev:

"Sverigedemokraterna och liknande högerextrema grupper hävdar att en massmedial konspiration arbetar för att föra det svenska folket bakom ljuset när det gäller flyktingpolitiken. Resonemanget återkommer i olika former och varierande utsträckning hos andra invandrarfientliga grupper som Fri Information, Blågula Frågor och Folkviljan, liksom hos flertalet populistiska missnöjespartier."

"Det handlar om generella påståenden om att svenska massmedia inte representerar den allmänna opinionen,..."

"Några av de invandrarfientliga grupperna har specialiserat sig på en variant av den massmediala konspirationen, ... Nyckelargumentet är att 'invandringskritiker inte släpps fram'.

I verkligheten är det väl närmast så att vid sidan av EU-debatter, frågan om arbetslösheten och liknande huvudrubriker finns det väl knappast någon fråga som är så grundligt genomdiskuterad i svensk politik som just invandrarfrågan."

Påtalandet av det faktum att invandringskritiker inte släppts fram i massmedia likställs alltså med att hota journalister!