| Kapitel 7: AVDEMOKRATISERING a) Demokrati |
|||
Demokrati förutsätter en gemensam arena, en gemensam budget och gemensamma värderingar. Den kräver ett minimum av samhörighet, ömsesidighet och solidaritet. Det mångkulturella projektet spricker av rent matematiska och ekonomiska skäl. Utgifterna balanseras inte av motsvarande inkomster. Det blir en ekvation som inte går ihop. I ett samhälle, vars ekonomiska grundvalar undermineras, kommer motsättningarna att skärpas. Motsättningar skapas och fördjupas även genom segregering, olikheter i värderingar och i verklighetsuppfattningar. Det blir språkproblem inte bara i bemärkelsen att alla inte talar och förstår svenska. Även där alla har svenskan som språk blir det svårt att "tala samma språk", att förstå hur andra känner och tänker. Många har redan givit upp, de ägnar sig åt att kasta sten på poliser och misshandla meningsmotståndare istället för att kommunicera med ord. Demokrati betyder ju "folkstyre". Majoriteten ska bestämma, efter att ha fått tillgång till en allsidig information. För att problem ska kunna bli allsidigt belysta måste olika åsikter få komma fram. Fakta ska bemötas med fakta, argument med argument. Vad som är "bäst" vaskas fram genom brytningen mellan olika åsikter. I botten ligger ett förtroende för medborgarna, att de ska vara förmögna att bilda sig egna uppfattningar och fatta förnuftiga beslut. Till demokratin hör också respekterandet av vissa principer, om demokratiska rättigheter. Yttrandefrihet finns inte, om den inte finns för meningsmotståndare. En demokratisk hållning i djupare mening är att envar i princip har sina åsikter bara tills vidare, dvs är beredd att ta intryck andras argument och nya fakta. Man kan rentav välkomna en kritisk granskning av sina egna ståndpunkter, för att i slutändan kunna få fram det mest förnuftiga resultatet. Centralt för demokratin är medborgarskapet, med både rättigheter och skyldigheter. En demokrati måste bäras upp av upplysta medborgare, som bryr sig. "Demokrati" har i den politiska debatten blivit ett allmänt honnörsord, som gör att nästan alla gör anspråk på att själva vara demokrater - samtidigt som de ofta ifrågasätter det demokratiska sinnelaget hos sina meningsmotståndare. Det ger anledning till att resonera närmare kring detta. Till att börja med må individer och organisationer här bedömas inte bara efter vad de säger utan framförallt hur de handlar. Vilka objektiva kriterier kan då finnas? Ett förslag på frågor att ställa sig: 1. Vem anser att folkviljan ska få genomslag i den förda politiken - vem anser det inte? 2. Vem anser att folket ska få tillgång till en allsidig information - vem anser det inte? 3. Vem belägger sina påståenden - vem gör det inte? 4. Vem använder tillmälen - vem undviker tillmälen? 5. Vem är beredd att ta intryck av nya fakta och argument - vem är det inte? 6. Vem är redo för en dialog och att möta sina meningsmotståndare i en offentlig debatt - vem är det inte? 7. Vem uppträder öppet - vem uppträder anonymt? 8. Vem kan reservationslöst ta avstånd från våld - vem kan det inte? 9. Vem bedömer handlingar efter samma mått, oavsett vem som begått dem - vem gör det inte? 10. Vem förespråkar yttrandefrihet även för sina motståndare - vem vill förbehålla yttrandefriheten bara för dem som tycker likt en själv? Varje ståndpunkt måste kunna bli kritiskt granskad. En demokrat vill inte få rätt, om han/hon inte har rätt. Vad innebär "diktatur"? De flesta förknippar nog begreppet med ett osminkat förtryck och öppet våld, kanske också materiell nöd och synbart elände. Detta kan följa med diktatur, men diktaturens kärna är något annat. Det är kontroll. Närmare bestämt kontroll uppifrån - frånvaro av medborgarinflytande. Ett samhälle kan vara en diktatur även om där finns ett materiellt välstånd, även om det formellt finns vissa demokratiska fri- och rättigheter. I själva verket kan just detta göra diktaturen så mycket mer effektiv. Starkast är den diktatur där människor inte ens vet om hur det är, utan tror sig leva i en demokrati. Den perfekta diktaturen är ett samhälle där människor inte bryr sig och inte lägger sig i, utan villigt låter andra bestämma. Då försöker de aldrig använda sig av mötes- och yttrandefrihet i någon viktig fråga, och behöver inte märka att dessa friheter i verkligheten saknas. För varje diktatur krävs ett mått av samtycke, åtminstone passivt, från de kontrollerade. Propagandan är således central. Då som nu gäller att makthavarna företräder det goda och det rätta, då som nu utdefinieras och avhumaniseras oppositionella genom etiketterande. Samtidigt som medborgarna ska tro sig leva i ett bra samhälle måste de ändå vara medvetna om att det kan straffa sig att vara olydig. Men medan de gamla diktaturerna från 30-talet byggde på strypt information bygger den moderna diktaturen snarare på ett överflöd av information, där det viktiga s.a.s. drunknar i floden. Detta går hand-i-hand med ett obegränsat utbud av underhållning och tidsfördriv, som avleder intresset från väsentligheter. Här finns alltså kvar de båda klassiska momenten: piskan och moroten. Till morotsmomentet hör att det finns en kader med särskilda privilegier, som har mycket att vinna på systemet och därför är lojala Det fascistiska och kommunistiska diktaturen från 1930-talet brukar kallas "totalitära", till skillnad från diktaturer dessförinnan. Vad var skillnaden? Diktatur i allmänhet kräver bara att medborgarna låter makthavarna styra, att de är passiva. De kan tänka och känna kritiskt och oppositionellt - så länge de inte låter detta ta sig några politiska uttryck är det OK. I den totalitära diktaturen ställer makthavarna högre krav, där vill de styrande kontrollera även hur medborgarna känner och tänker. De kräver ett aktiv bifall. Rättslösheten är också självklar. Det räcker långt att vara misstänkt, själva anklagelsen kan vara bevis nog. Sverige idag rymmer totalitära moment. Betecknande är Pierre Schoris uttalande i riksdagen den 21 maj 1997 om att "främlingsfientligheten" skulle "jagas och kriminaliseras". Med andra ord: staten ska bestämma till och med hur medborgarna känner. Kampanjerna för tankekontroll över medborgarna har i själva verket avlöst varandra - bekostade av medborgarna själva. Och kampanjandet har inte varit utan framgång! De flesta har gjorts medvetna om vad som är känsliga områden och "icke-rumsrena" åsikter. Makthavarna har i stor utsträckning lyckats internalisera tankekontrollen hos medborgarna - många har blivit sina egna åsiktspoliser. Där osanktionerade tankar ändå tänks, luftas de helst i enrum. Uppriktighet kan visas bara mellan fyra ögon och öron, där ingen annan ser och hör. Kommer tabubelagda ämnen på tal i ett sällskap lägrar sig plötsligt tystnaden, och man byter ängsligt ämne.
Det fanns ju en anledning till varför den svenska arbetarrörelsen kämpade så hårt för allmän och lika rösträtt kring förra sekelskiftet. Det var för att vinna politiskt inflytande, vilket i sin tur krävdes för att påverka arbetarnas levnadsvillkor. Kopplingen mellan folkligt inflytande och materiella villkor gäller fortfarande. Det finns ett samband mellan å ena sidan yttrandefrihet och demokrati, å andra sidan ekonomiska villkor och sociala förhållanden. När det inte är möjligt att fritt diskutera viktiga problem i ett samhälle, då blir följden att problemen växer. Mångkultur och demokrati kan också sägas vara oförenligt i en annan bemärkelse. År 1988 fick befolkningen i Sjöbo vara med om något för svenska förhållanden helt unikt: de gavs tillfälle att rösta om huruvida kommunen skulle ta emot eller inte ta emot s.k. flyktingar? Svaret blev ett rungande nej! Med 2/3 majoritet förkastade sjöboborna det mångkulturella projektet.
|
