| Kapitel 7: AVDEMOKRATISERING b) Vägen utför |
|||||
2. Westerbergs uttåg ur TV-studion Demokratiska principer har plötsligt kastats över ända och ersatts med något rakt motsatt i Sverige. Hur gick detta till? Tre händelser kan illustrera avvecklingen av demokratiska principer. Det var något som smög igång, i godhetens namn. Ett första exempel är från Växjö 1985. Vid en nazi-demonstration agerade en äldre dem med att slå sin väska i huvudet på en skinnskalle. Detta fångades på bild, en bild som blev en "klassiker". Vem kunde inte dra på munnen åt denna scen? Budskapet var klart. Här såg vi en spontan folklig protest mot fördomsfullhet och ondska. Vad man därvid lätt missar är de principiella konsekvenserna. Om våld mot politiska meningsmotståndare accepteras, vart leder det? Det kan bli som i Salem år 2000. Ett mord som sedan har öppet hyllats av företrädare för AFA.
Växjökvinnans agerande innebar alltså ett angrepp på demonstrationsrätten och principiellt ett tillämpande av våld som politisk metod. Hade det fortsättningsvis begränsat sig till damer, vevande med handväskor, vore det väl av mindre praktisk betydelse. Istället har det rullat på i två avseenden: A. Våldet har blivit alltmer organiserat och allt grövre. Det begränsar sig inte bara till symboliska markeringar utan är fråga om allvarliga försök att fysiskt skada meningsmotståndare. Exempel från år 2009 är mordförsöken på Vavra Suk, redaktör för tidskriften "Nationell Idag" och Erik Almkvist, ordförande i SDU. B. Kriterierna på "nazister" och "fascister" har blivit allt vidare, så att de nu kan omfatta envar med kritik av det mångkulturella projektet. Även demokrater, som själva arbetar strikt med fredliga metoder, har blivit legitima måltavlor. Denna utveckling har kunnat eskalera under många år, utan reaktioner från etablissemang inom media, politik eller juridik. Tvärtom! Man har snarast uppmuntrat till fortsatt politiskt våld, på flera sätt: • offren pekas ut som fredlösa genom stämplingar typ "högerextremister", "främlingsfientliga", "rasister", osv • våldsverkarna har inte placerats där de hör hemma, dvs bakom galler • de förses i media med plus-epitet, som "antifascister", "politisk aktionsgrupp", osv • man relativiserar det grova våldet mot SD och ND - dels med hänvisning till att politiker från alla partier är utsatta, dels med hänvisning till det omfattande gatuvåldet och alla "hatbrott". Man manar - lögnaktigt - fram en bild av "kålsupare" och ömsesidighet, där offren för övergreppen själva skulle ha gjort sig skyldiga till motsvarande övergrepp. 2. Westerbergs uttåg ur TV-studion
Som politiskt korrekt var Westerberg "anständig" och företrädde en högre moral än Wachtmeister. Ett sätt att ge eftertryck åt sin egen förträfflighet blev att inte kunna tala med, eller ens vistas i samma rum som, de "icke-rumsrena" ledarna för Ny Demokrati.. Bengt Westerbergs agerande gav en kraftfull signal. Detta förhållningssätt till politiska meningsmotståndare, denna aggressiva självgodhet, har sedan blivit normgivande: Med invandringskritiker skulle man inte kommunicera, gentemot dem gäller inte normala umgängesregler. De ska bara isoleras.
Året därpå, 1992, kom den kände historierevisionisten fransmannen Robert Faurisson till Sverige, för att - på inbjudan av Ahmed Rami - hålla föredrag om "Förintelsen". Faurisson möttes av upprörda judar, som handgripligen ville hindra honom från att få möjlighet att tala. Eftersom han, enligt dem, hyste så avskyvärda åsikter eller skulle framföra så felaktiga faktauppgifter, var man beredda att s.a.s. välta det demokratiska spelbrädet över ända. Människor kunde i detta fall inte tilltros förmågan att göra sina egna bedömningar. Behandlingen av Faurisson blev till en spjutspets och snöplog. Nu gäller samma undantag från demokratiska principer även kritik av massinvandringen och mångkulturen. Detta ligger i linje med ett uttalande av David Goldman, företrädare för "Hatewatch", som "övervakar internetsidor med "hate speech". I tidskriften Arena nr 3/98 sade Goldman: "- Vårt mål är... att ringa in och marginalisera extremister, hålla dem borta från det legitima politiska samtalet." Samma tankespår är Åke Sander, fil doktor i praktisk filosofi, inne på i antologin "Rasismens varp & trasor" från 1995. En stridsskrift, med Statens Invandrarverk som utgivare. Sander pläderade där för att man ska "klistra termen 'rasism' på fienden". Som fiende räknades då envar som närde "idéer om gruppsärskiljande", dvs ansåg att vi svenskar existerar som folk. Vänsterpartiet och dess ungdomsförbund har sedan hakat på, med proklamationer om "nolltolerans mot rasism", där man uttryckligen manar till att riva ned affischer för meningsmotståndare och att "blockera" deras möten. Från Ung Vänsters webbsida "www.nolltolerans.nu": "Nolltolerans.nu är en sida för dig som är antirasist. Här kan du anmäla rasistiska affischer, flygblad eller klistermärken så hjälper vi dig att få väck dem. Vi är trötta på att mötas av rasistpropaganda när vi är i skolan, på stan eller på bussen. Nu är det dags att vi verkligen gör något åt det!" "Vi i Ung Vänster vägrar ge rasisterna mer utrymme. Vare sig det gäller naziklistermärken i trappuppgången eller sverigedemokrater i nyhetssoffan på tv. Vi säger: nolltolerans mot rasismen! Riv ner, klistra över, förstör!"
Ur "Sveriges tragedi": "Vid valet 2002 vägrade brevbärarna i Mölndal att dela ut valmaterial från det valberättigade oppositionspartiet Sverigedemokraterna. De belönades med ett pris för civilkurage av deras fackförening."
|
Ibland
gäller inte vanligt folkvett. Bengt Westerberg reste sig således
ur TV-soffan på valnatten 1991, när Ian Wachtmeister och
Bert Karlsson kom in i studion.
