Kapitel 3: DISKRIMINERING

b) Diskrimineringslagar

 

"Mångfaldsideologins hållning, att det är etnicitet och religion som ska bidra till att samhället berikas, är i princip lika rasistisk som andra synsätt där det är ytan som utgör underlag för slutsatser om vilka människorna är."

Aje Carlbom

 

"... skall arbetsgivare inom ramen för sin verksamhet bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja etnisk mångfald i arbetslivet."

SOU 2000:16

 


"Det har inte ingått i uppdraget att gå in på i vad mån etnisk diskriminering i arbetslivet förekommer i Sverige. Frågan har emellertid besvarats jakande i flera sammanhang..."

SOU 1997:174

 

 

Sammanfattning

Detta avsnitt vill få sagt:

• att samma krafter som mest betonar att det inte finns "vi" och "dom", mest energiskt har verkat för just en sådana tudelning av befolkningen i svenskar och invandrare

• att de diskrimineringslagar som tillkommit innebär diskriminering - av svenskar

• att diskrimineringslagstiftning beträffande arbetslivet vilar på lös grund - det har inte kunnat konstateras någon verklig diskriminering av större omfattning

 

1. Ett icke-problem

2. Diskriminering och statistik

3. Lösningen

4. Vi och dom

5. Etnisk rättvisa?

1. Ett icke-problem

Mycket tid, arbete och utredningsresurser har ägnats åt att bekämpa etnisk diskriminering i arbetslivet. SOU 1992:96: "Uppfattningen att negativ särbehandling på etnisk grund inte skall förekomma är ju i sig inte kontroversiell utan tvärtom allmänt omfattad."

En överväldigande majoritet av svenska folket är tveklöst motståndare till etnisk diskriminering. Men förutsätter inte långtgående åtgärder också att det faktiskt förekommer en sådana diskriminering? Har en sådan diskriminering kunnat konstateras?

SOU 1983:18: "Det kan ifrågasättas om det ens är rimligt att som utgångspunkt för en diskussion om behovet av lagstiftning ta upp frågan om hur vanlig diskriminering är..."

Vad man konsekvent blandat samman är en upplevd diskriminering och faktiskt konstaterad diskriminering. SNS-rapporten "BORTOM ETNICITET" av Farbod Rezania 2007, som baserade sig på statistiskt underlag, inte på subjektiva utsagor och gissningar, kom fram till:

"22% av läkarkåren är idag invandrare. Bland universitetslärare är andelen invandrare 20%. Bland civilingenjörer är motsvarande siffra 10%."

"Vår undersökning visar att etnicitet inte spelar någon större roll för att få ett arbete. Ålder, utbildningsnivå samt vistelsetiden i Sverige påverkar i mycket högre grad invandrares situation på arbetsmarknaden.  Var invandraren bor i Sverige har också mycket större betydelse i arbetsmarknadssammanhang än var invandraren är född."

Fram till mitten av 1970-talet var förvärvsfrekvensen högre bland invandrare än bland svenskar. Diagrammet ovan avser män och är hämtat ur boken "Invandringen till Sverige" av Christer Lundh (SNS förlag 2005).

Ur "Folkhemmets balkanisering", Eriksson/Rennerfelt:

"Om nu etnisk diskriminering är ett allvarligt samhällsproblem som drabbar invandrare, på till exempel arbetsmarknaden, varför har det då inte visat sig tidigare?"

"Fram till 70-talet var såväl sysselsättningsgraden som inkomsterna högre för invandrare än för svenskar."

"Varför skulle då dagens svenskar vara benägna att diskriminera mer än tidigare generationer?"

När bilden förändrades hade det samband med två faktorer:

• Dels ersattes arbetskraftsinvandringen med en flykting- och anhöriginvandring.

• Dels förändrades den svenska arbetsmarknaden. Det skedde en övergång från industrisamhälle till tjänstesamhälle, med större krav på bl.a. språkkunskaper.

Ur inlägg i "Röda Rummet" av Aje Carlbom 2005:

"Ska vi vara realistiska är sannolikheten hög för att en stor andel av första generationens invandrare (de som kommit i vuxen ålder) aldrig kommer att bli integrerade i den etablerade ekonomin. Marknadsvärdet på deras kompetens är, tyvärr, för lågt eller obefintligt. Arbetskraftsinvandring, som regelbundet förs fram i den offentliga debatten, handlar inte om att importera fattiga bönder från Afrika eller Mellanöstern utan om att dagens globala företag konkurrerar om en välutbildad expertis oberoende av ursprung."

"Om västerländska arbetsgivare vore extraordinärt rasistiska skulle det naturligtvis vara svårt att flytta verksamheten till delar av världen där de tvingas anställa icke-vit personal. Svenska företag i Sverige verkar även de väl så villiga att anlita 'invandrare', så länge priset på arbetskraften är det rätta. "

2. Diskriminering och statistik

Varför skulle arbetsgivare ägna sig åt etnisk diskriminering vid anställningar? Det ligger ju i företagets eget intresse få den arbetskraft som bäst kan klara arbetsuppgifterna.

Thomas Gür i "Positiv särbehandling är också diskriminering", Timbro 1998:

"...värt att åter notera den mycket tvivelaktiga utsagan att etnisk diskriminering skulle kunna spåras genom statistiska jämförelser, och att diskriminering därmed också skulle kunna definieras som avvikelser från ett statistiskt genomsnitt och inte som resultat av en medveten eller omedveten handling."

I diskussionen om etnisk diskriminering har en glidning skett, från ett förhållande till ett annat.

1. Enskilda har vid arbetsansökan inte bedömts rätt, dvs efter sina meriter. Individens etnicitet har gjorts till ett hinder.

2. Andelen etniska svenskar i en arbetsstyrka har varit högre än inom befolkningen som helhet.

Man har alltså förutsatt att det rör sig om en "överrepresentation", som behöver rättas till - vare sig den har sin förklaring i diskriminering eller ej.

Men i vilket land och i vilken tid har det någonsin förekommit en sådana proportionalitet?

Antag att absolut ingen etnisk diskriminering skulle förekomma. Vad säger att det då blir en lika fördelning av invandrare och svenskar inom olika yrken?

Det vore snarast anmärkningsvärt om en enskild grupp - invandrare som helhet eller enskilda invandrargrupper, kvinnor och män, unga och gamla, långa och korta, smala och tjocka, ljushåriga och mörkhåriga, högerhänta och vänsterhänta - skulle vara proportionellt representerade på alla nivåer i samhället.

Vare sig man går tillbaka i historien eller ser till andra länder i världen, så har detta naturligtvis aldrig förekommit! Underrepresentation är inte automatiskt följden av diskriminering. Det finns skillnader, både mellan individer och grupper, vilket ger utslag.

I hur många Vasalopp har alla tävlande gått i mål samtidigt? Här har man glidit över - från att kräva lika chanser, till att kräva lika resultat. Så ser ju inte världen ut, så fungerar det inte verkliga livet! Alla människor presterar inte lika.

3. Lösningen

Framförallt på 90-talet sjönk arbetsdeltagandet drastiskt  för invandrare - särskilt för nyanlända invandrare från Afrika och Asien. En näraliggande pk-tolkning blev då att felet låg hos det svenska samhället, förklaringen var diskriminering.

Ur "Bortom etnicitet", Rezania 2007:

"Genom en enveten upprepning har en rad aktörer lyckats etablera föreställningen om den diskriminerande arbetsgivaren som en ovedersäglig sanning. Det betyder däremot inte att denna föreställning stämmer med verkligheten."

"En annan vanlig uppfattning är att invandrare får okvalificerade jobb, 'läkare som kör taxi' är en återkommande fras i debatter och diskussioner om integration. I den senaste utredningen om diskriminering påstår utredarna att Sverige har en segregerande arbetsmarknad där invandrare bara får okvalificerade jobb. Detta påstående har inte stöd i statistiken..."

AMS-skriften "Ura 1998:1":

"Många utomnordiska medborgare har otillräcklig utbildningsbakgrund för att kunna uppfylla de allt högre kraven på arbetsmarknaden. Framförallt gäller det grupper från Asien och Afrika, där andelen med enbart grundskola uppgår till över 50 procent.

Vissa grupper av invandrare, t ex från länder med ett annat alfabet än vårt eller med en utbildning som är betydligt mindre omfattande än grundskoleutbildning, behöver även grundläggande undervisning i läsning och skrivning."

Men när lagstiftning först började diskuteras, mot en förment etnisk diskriminering inom arbetslivet, var det utifrån signaler från internationell nivå, efter att Sverige år 1971 hade ratificerat 1965 års FN-konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering.

Ur "Folkhemmets balkanisering":

"1978 tillsattes Diskrimineringsutredningen av regeringen. Enligt utredningen var konventionsåtagandet i sig ett fullt tillräckligt argument för en lagstiftning och något 'särskilt empiriskt stöd' för förekomsten av etnisk diskriminering i arbetslivet behövdes inte."

"Frågan är varför svenska politiker låtit sig påverkas av FN. Vid tidpunkten för de mest tongivande FN-konventionerna var knappast FN ett demokratiskt föredöme, tvärtom. FN är en realpolitisk skapelse som har sin bakgrund i kalla krigets politik. Då, som nu, gav organisationen stort utrymme för olika diktaturer.... Vilken slags legitimitet har därför denna organisation? Många av organisationens medlemsländer befinner sig ljusår från en rimlig hållning i frågor som rör diskriminering och jämställdhet."

Lösningen på ett icke-problem blev nya lagar.

Lagar som skulle skapa verkliga problem.

4. Vi och dom

Ur "Positiv särbehandling är också diskriminering":

"Särbehandling av individer på basis av etnisk grupptillhörighet leder ofrånkomligen till ett stort antal problem: allt ifrån avvägningar om grupptillhörighet till ökade motsättningar grupper emellan."

"...varje krav på proportionalitet för också med sig ett krav på kategorisering och gruppindelning, alltså en specificering av den etniska mångfaldens olika element."

Den lagstiftning som följde på Margareta Wadsteins utredning "Räkna med mångfald!" 1997 räknade i själva verket inte med mer mångfald än två grupper: svenska och invandrare.

"...får vi en indirekt definition på den etniska mångfald som uppges finnas i samhället och vars proportionella sammansättning skall återspeglas i sammansättningen av företagets personalstyrka: 'Proportionerna mellan de anställda med svensk etnicitet respektive annan etnisk tillhörighet'.

Detta är givetvis en intellektuellt erbarmlig definition på etnisk mångfald: svenskar och icke-svenskar (i etnisk bemärkelse)."

Begreppet "invandrare" ju är luddigt, på flera sätt:

- är en norrman lika mycket invandrare som en somalier?

- är en person lika  mycket invandrare efter att större delen av sitt liv ha bott i Sverige?

- är en person invandrare även om han/hon är född i Sverige?

Systemet skapar ett behov av att dra gränser och definiera vem som tillhör vilken grupp. Det cementerar en skarp uppdelning i "vi" och "dom" och det blir ägnat att permanenta "invandrarskap".

"Folkhemmets balkanisering":

"Ett grundläggande krav för att hävda en diskrimineringsgrund är att de personer som omfattas av den någorlunda lätt kan identifieras."

"Kön är en kategori som... är enkel att fastställa. En person är antingen man eller kvinna.... Men är etnisk bakgrund verkligen enkel att fastställa i ett samhälle som... inte registrerar vår etniska hemvist?"

5. Etnisk rättvisa?

Gür hänvisar till en bok av Mats Lundström, "Jämställdhet eller sexistisk rättvisa?", utgiven på SNS förslag 1996:

"Lundström framhåller det oroväckande i ett begrepp som 'etnisk rättvisa'. Rättvisan övergår från individnivå till kollektiv nivå. Men kollektiva lösningar på individuella problem får inte förväxlas med kollektiv rättvisa. Ty annars finns risken att orättvisorna löses genom 'etnisk rensning' (som är en annan variant av 'etnisk rättvisa')"

" ...söker man att skapa en rättvis rasism eller rättvis diskriminering... Att med t ex lagliga tvångsmedel söka åstadkomma en proportionell fördelning av de etniska grupperna på en arbetsplats genom att tvinga ut individer ur den överrepresenterade gruppen för att kunna bereda plats åt individer ur den underrepresenterade är just att företa (partiell) etnisk rensning för att åstadkomma etnisk 'rättvisa'.

Lundström ger exemplet med professorn i rättsfilosofi vid Kölns universitet, Hans Kelsen, som 1934 fråntogs sin tjänst med motiveringen att hans 'ras' var  'överrepresenterad'. I sin propaganda mot judarna åberopade nazisterna just ett slags krav på 'rättvisa' mellan 'raserna'. Och i fallet med Kelsen var argumentet riktigt i statistisk mening. Men det moraliska brottet bestod i att likställa andel med representation. Kelsen var inte professor i egenskap av jude utan i egenskap av en för arbetet kvalificerad medborgare."