Ur
inlägg
på Newsmill den 8/2 -10:
"Kanada har ...uppfattats som ett föregångsland eftersom
det var först med att lansera mångkulturalism som politisk
modell under det tidiga 1970-talet. Den har ofta ansetts vara en god
lösning eftersom invandrare förväntas kunna behålla
sitt kulturella arv - det upplevs inte som en utmaning mot den rådande
konstitutionella ordningen - och att etnisk mångfald officiellt
välkomnas som en grundläggande del av samhällsgemenskapen."
Den kanadensiska diskursen om invandring kan generellt delas in i tre
historiska perioder. Den första löper från landets tillkomst
vid konfederationen 1867 fram till och med andra världskriget och
invandringspolitiken användes då medvetet som en insats i
det pågående nationsbyggandet. Statsvetaren Malinda Smith
visar att debatten då präglades av rasistiskt tänkande.
Politiken syftade till att bygga ett vitt, anglosaxiskt nybyggarsamhälle
och diskriminerade dem som inte ansågs passa in i mallen. Detta
motiverades av en uppfattning om 'kompatibilitet' och politiken betonade
därför skillnader mellan 'raser', där vissa upplevdes
som så annorlunda att de var farliga för den sammanhållning
som ansågs nödvändig för nationalstatsbygget Det
var framför allt kineser och andra icke-vita som drabbades, men
också östeuropéer möttes med skepticism till
en början.
Den andra perioden löpte från krigsslutet fram till mitten
av 1960, då istället universalism betonades och etnicitet
sågs som irrelevant för politiken. Det var mot slutet av
denna period som de första formellt ursprungsneutrala immigrationslagarna
antogs och ett poängsystem infördes för att avgöra
inträdesrätt på kriterier som kunde upplevas som mer
rättvisa.
Den sista perioden, mångkulturalismens era, kan sägas ha
börjat 1971 när dåvarande statsminister Pierre Trudeau
lanserade politiken med samma namn. Syftet med politiken var då
inte främst att tillgodose invandrargrupper i samhället, utan
att tysta den fransk-nationalistiska separatiströrelsen i Quebec
som ihärdigt förespråkade självständighet.
Mångkulturalismen skulle visa nationalisterna att det anglosaxiska
Kanada inte utövade förtryck mot den fransktalande delen av
befolkningen, eftersom Kanada i grunden var ett samhälle som bejakade
och respekterade alla etniska skillnader. Den franska beskrevs då
som en viktig minoritet bland flera."
Integrationsbloggen
den 22/2 -10:
"Kanada
som förebild?"
"Kanada
fungerar som en hägring. Samtidigt finns det en bristande förståelse
och kunskap om Kanadas politik och de många problem som de själva
upplever sig ha. Några exempel:
1.
Kanada har länge haft problem att ta tillvara utländsk förvärvad
kunskap. Det finns fler universitetsutbildade taxichaufförer där
än i Sverige. Först nu har de börjat att ta tag i problemen.
2.
Sverige har lika stor invandring som Kanada, räknat som andel av
befolkningen. Och betydligt fler får asyl i Sverige. Kanada väljer
sina invandrare. Det gör inte Sverige.
3.
...Kanada har visst ett språktest - och ett medborgarskapstest.
4.
Om nu Kanadas modell är så bra, varför är det ingen
som föreslår några konkreta förslag i linje med
den kanadensiska politiken? T.ex. hårdare urval av vem som får
invandra, språktest, medborgarskapstest, försörjningskrav
för all anhöriginvandring, positiv särbehandling för
"visible minorities" i offentlig sektor m.m.
|