| Kapitel 13: FÖRLJUGENHET a) Statistik som ljuger |
|||||||
3. Intagna på svenska fängelser a) Etniciet och klass vid brott Med statistik kan som bekant mycket "bevisas". Ett återkommande grepp från de politiskt korrekta är att använda sig av missvisande kategoriindelningar. Nedanstående diagram ger den bild som man från pk-håll vill presentera kring mottagare av socialbidrag.
En närmare titt på siffrorna, med en annan kategorisering, ger dock en radikalt annan bild:
Ur "Bidragskulturen": "I socialstyrelsens och SCB:s statistik över socialbidragskostnadernas utveckling redovisas socialbidrag till flyktingar för sig och ordinarie socialbidrag för sig. De uppgifterna rapporteras vidare i medierna och det flyktingarna kostar där, i statistiken, är verkligen ingenting att bråka om. Förvirring uppstår. Vad ska man egentligen tro? Är det så lite? Men vad medierna inte klargör är att flyktingen definieras som flykting de första tre åren, därefter flyttas flyktingen över till kategorin 'vanliga' socialbidragstagare... Ett budskap på radion om hur litet flyktingarna kostar är det politiskt korrekta budskapet,..." Ett motsvarande exempel från Kalmar kommun:
En annan variant är att jämföra en större grupp (etniska svenskar) med en mindre grupp (invandrare) och inte ta hänsyn till skillnaden i antal. Detta tillämpas ofta när man talar om brottslighet: fler svenskar än invandrare begår brott, de flesta brott i Sverige begås av svenskar. Den enda rimliga jämförelsen är naturligtvis antal brott i proportion till antalet individer inom gruppen. Finns där en överrepresentation eller ej? Låt oss fortsätta på Kalmarexemplet.
Diagrammet visar alltså uppdelningen på bidragsbelopp för svenskar respektive utrikes födda. Med hänsyn till att andelen utrikes födda i Kalmar var bara 8,8% och andelen svenskar 91,2% borde det samlade beloppet bli högre för svenska hushåll. Ändå är stapeln för de utrikes födda högre! Ser man istället socialbidragsbeloppen i relation till andel av befolkningen blir ju bilden tydligare, och mer rättvisande. Varje svensk tog - i genomsnitt - i anspråk mindre än 1/14 av vad som gällde för invandrare:
Ur Fri Information, nr 5/99: "I Fri Information nr 1 för i år återgavs en interpellationsdebatt i riksdagen i januari 1999. Riksdagsledamoten Sten Andersson (m) från Malmö frågade justitieminister Freivalds vilka åtgärder hon planerade för att minska kriminaliteten bland invandrarungdomar. Andersson refererade till tidningsartiklar från Malmö om unga rånarligor bestående av invandrarungdomar som uteslutande rånade svenska ungdomar. Som framgick av Fri Information svarade justitieministern att problemet inte fanns. Hon sade bl a: 'Sten Andersson har inget stöd för sina påståenden att det är just invandrares kriminalitet som är det stora problemet eller att kriminaliteten särskilt bland invandrarungdomar ökar. Den stora majoriteten av alla brott i Sverige begås av svenskar. Detta gäller såväl vuxnas som ungdomars brott. Av de särskilda studier som gjorts av invandrares brottslighet framgår ingen särskild ökning för invandrare eller invandrade ungdomar, jämfört med svenskar' och fortsatte 'Brottsligheten är därmed inte huvudsakligen ett problem som har med ungdomar, och ännu mindre med invandrade ungdomar, att göra. Majoriteten av alla de vardagsbrott som drabbar den svenska befolkningen begås av äldre ständigt återfallande svenska brottslingar'." Än så länge utgör svenskar majoritet i Sverige. Underligt vore om då inte fler brott begås av svenskar än av invandrare. Det intressanta är naturligtvis antalet brott i förhållande till befolkningsandelen. Så talar en ohederlig justitieminister. 3. Intagna på svenska fängelser Enligt uppgifter som är officiella kan man få intrycket att de flesta personer som sitter på svenska fängelser är svenskar: 72 procent är "svenska medborgare". Vad man då bortser från är två faktorer: A. Cirka hälften av de utrikes födda i Sverige har fått svenska medborgarskap. B. Det finns en kategori "andra generationens invandrare" - unga män som visserligen själva är födda i Sverige, men vars båda föräldrar är utrikes födda. De som antingen själva är utrikesfödda eller har utländsk bakgrund genom att vara barn till invandrare enligt ovan utgör sammantaget en större kategori "personer med utländsk bakgrund". Vad som i detta sammanhang vore värt att veta - om man intresserar sig för samband mellan invandringen och den grova brottsligheten - blir ju hur stor andel av de intagna på våra fängelser som har utländsk bakgrund. Frågan har ställts till Kriminalvårdsstyrelsen, men där kan eller vill man inte ge ut sådana uppgifter. Vi hänvisas således till att göra egna uppskattningar: 1. Andelen utländska medborgare i fängelserna - dvs utrikes födda som inte fått svenska medborgarskap - är officiell: 28%. Av befolkningen i Sverige utgör den cirka 7%. 2. Eftersom i befolkningen andelen utrikes födda med svenska medborgarskap är ungefär lika stor lägger vi för denna grupp till ytterligare 28%. 3. Den tredje kategorin, andra generationens invandrare, uppgår i befolkningen - så långt vi kan uppskatta - till cirka 4%. För denna lägger vi således till ytterligare 16%. 28 + 28 + 16 = 72 procent. Det ger en radikalt annan bild än den vi genom massmedia får oss serverade. 72% är förmodligen ändå lågt räknat.
Svenska medborgare klumpas i massmedia gärna ihop som en grupp, varigenom man förmedlar ett intryck att andelen svenskar är större och andelen utlänningar mindre än vad som i själva verket är fallet. Intresserar man sig för invandringens effekter i olika sammanhang blir ju även de utrikes födda som fått svenska medborgarskap intressant. Som den faktiska statistiken också visar, finns påtagliga skillnader mellan de svenska medborgare som är etniska svenskar och de som inte är det. Nedanstående diagram visar hur brottsligheten är väsentligt högre bland naturaliserade svenskar (stapel 3) än bland infödda svenskar (staplarna 1 och 2).
Hur stor är invandringen till Sverige? Charles Westin, som på heltid ägnar sig åt invandringsforskning, driver här en tes om nettoinvandring - dvs att de invandrades antal minskas med antalet utvandrade under samma period. Med andra ord: Om det invandrar 100.000 muslimer och/eller afrikaner, samtidigt som lika många etniska svenskar emigrerar till Australien och Nya Zeeland, då har det året alls ingen invandring förekommit till Sverige. Naturligtvis är inte människor på det viset utbytbara. De nyanlända behöver ju inskolas i det nya samhället, även där detta lyckas (vilket ju långtifrån alltid är fallet) tar detta tid och resurser i anspråk. Miguel Benito på Immigrationsinstitutet i Borås har drivit detta nettoresonemang ett steg längre, genom att inte bara tillämpa det på enskilda år utan över en mycket lång tidsperiod. På det viset kan den aktuella massinvandringen "kvittas mot" den svenska migrationen till Amerika 1850-1930 på 1,3 miljoner svenskar, och vips så har Sverige aldrig haft någon invandring att tala om. a) Kurvorna Har antalet brott ökat? Ett återkommande besked i media är att ingen ökning skett, bara anmälningsbenägenheten har ökat. Här kan man stödja sig på såväl BRÅ som kriminologen Jerzy Sarnecki, flitigt anlitad som expert i media. Den som t.o.m. önskat hävda att brottsligheten minskat har under period haft rikliga tillfällen att göra detta, stödjande sig på fakta.
Detta kurvdiagram visar brottsutvecklingen mellan 1988 och 2006, dels samtliga brott, dels brott mot brottsbalken. Anmälda brott. Rödmarkeringarna anger de år, då antalet anmälda brott har minskat, jämfört med närmast föregående år. Inte desto mindre har ju brottsligheten, över perioden som helhet, ökat. Det är alltså nödvändigt att se över en längre tidsperiod, för att få en riktig bild. b) Mörkertalet En annan argumentation tar fasta på att de brott vi får veta har skett bara är de brott som anmälts - att det också finns ett mörkertal, dvs brott som faktiskt har begåtts, men som inte rapporterats och därför inte kommit med i statistiken. Detta ger utrymme för spekulationer: om den anmälda brottsligheten ökar kan det - i varje fall teoretiskt - bero på en ökad benägenhet att anmäla, inte på en verklig ökning av antalet brott. Så kan man möjligen resonera för ett enskilt år eller en kortare period, men knappast för perioder som sträcker sig över flera decennier! För övrigt kommer denna anmälningsteori aldrig fram de år då de anmälda brotten har minskat i antal. c)
Polisarbetet
En tes som drivits av Jerzy Sarnecki är att det faktum att unga invandrare är överrepresenterade bland dem som gripits för brott kan förklaras med polisens arbete. De går mer in för att sätta dit personer med svart hår än personer med traditionellt svenskt utseende. Det är uppenbarligen ett löst framkastat antagande, något stöd för sin tes har Sarnecki inte presenterat. Det faktum att han tituleras kriminolog har dock bidragit till att hans tes fått spridning i mediavärlden. Dagens Nyheter hade den 25/11 1997 ett reportage om heroinhandeln i Stockholm, där det uppgavs att av 50 knarklangare som gripits på Plattan sedan april -96, var 33 från Gambia. Jerzy Sarnecki fick kommentera detta, och han tyckte "inte att polisens statistik bevisar någonting, utom möjligen att de lyckats frihetsberöva fler personer från Gambia än från andra länder. - För polisen är det alltid lättare att upptäcka personer med avvikande utseende. Att peka ut gambierna är bara att underblåsa rasism..." Sarnecki ifrågasatte inte att de 33 gripna gambierna sysslade med knarkhandel, logiken i hans kommentar blir att det i verkligheten skulle finnas en lika stor andel knarkhandlare också i de grupper som inte har ett avvikande utseende. Om det finns totalt 330 gambier i Stockholm, skulle det betyda att minst 10% av dem med knarkhandel. Med Sarnecki-logiken skulle det totala antalet knarkhandlare i Stockholm uppgå till 10% av hela befolkningnen, dvs mer än 100.000 personer. Beträffande avvikande utseende så gällde ju det även andra afrikaner, men här var det alltså just gambier som togs. En mer näraliggande hypotes är naturligtvis att detta hade samband med frekvensen av knarkhandlare bland gambierna. BRÅ lyckas ibland "trolla bort" en stor del av begågna brott, som beträffande gruppvåldtäkter. Rolf Edin i Metro den 8/5 -00: "Brå hämtar sitt material från anmälningar där det förekommer minst två skäligen misstänkta. Alltså personer som är identifierade och uppsatta som misstänkta... Eftersom en övervägande del, cirka två tredjedelar, av gruppvåldtäkterna är ett resultat av en så kallad uppraggning eller ett överfall är det inget konstigt i att gärningsmännen inte är kända... Dessa brott har alltså enligt Brå i princip aldrig ägt rum eftersom de inte finns med i deras statistik." "Förra året anmäldes 3.237 personrån i Stockholms län. Om man skulle praktisera Brås sätt att föra statistik var det egentligen bara 484 rån." Efter Jimmie Åkessons AB-artikel hösten 2009 blev det stort dementipådrag i massmedia, där experter på rad tog avstånd att förklarade att Åkessons uppgifter om våldtäkter och muslimer inte stämde. "Helt fel!" försäkrade Klara Hradilova Selin från BRÅ, vilket för den oinsatte gav intrycket att det fanns säkra uppgifter och att dessa pekade på motsatsen mot vad Åkesson hävdat. I själv verket hävdade BRÅ-forskaren bara att ingen tillförlitlig och jämförbar statistik på området existerade. Ett i så fall professionellt misslyckade får man väl konstatera - brottsforskares uppgift bör rimligen bestå i att göra sådan statistik tillgänglig.
Med en statistik kring anmälda våldtäkter som visar på en ökning frånmindre än 400 år 1950 till nära 6.000 år 2009 måste man f.ö. vara "stark i anden" för att förklara detta endast med en ökad anmälningsbenägenhet! En diskussion kan föras, och förs, om huruvida våldsbrottsligheten har ökat eller inte. Antalet anmälda fall talar förvisso för en kraftig ökning.
På 1950-talet låg årsgenomsnitt på 8.000 fall, på 90-talet var det uppe i över 50.000. År 2009 var siffran uppe i nära 86.000. Antag att 86.000 misshandelsfall inte betyder en ökning, antag att det bara är anmälningsbenägenheten som ökat och mörkertalet som minskat. Vad blir den konketa innebörden? Man förnekar ju inte att det faktiskt förekom 86.000 misshandelsfall år 2009 - minst. Det skulle betyda att det varje år tidigare förekommit minst lika många fall. Vilket i sin tur skulle betyda att minst 860.000 människor blivit misshandlade under den senaste tioårsperioden.Om många människor råkar ut för misshandel är detta illa nog i sig, utan att antalet behöver ha ökat i förhållande till året innan! 86.000 fall är 86.000 fall för många. a) Etnicitet och klass vid brott Ett påstående som från pk-håll har upprepats särskilt flitigt är att invandrares överrepresentation i brottslighet inget har med etnicitet att göra, utan är bara en klassfråga, bara har sociala orsaker, dvs beror på "samhället". Inte desto mindre är detta påstående falskt och statistik finns tillgänglig från BRÅ, statistik som brutit ut olika socialgrupper och där jämfört etniska svenskar med utrikesfödda. Denna statistik visar tydligt på etnicitetens betydelse, men det är en statistik som de flesta svenskar är okunniga om. Varför? Jo, uppgifterna har förtigits i massmedia. De "debattörer" som släppts fram har inte känt till dem, eller inte önskat göra dem kända. Till dessa desinformatörer här Jerzy Sarnecki. När Aftonbladet den 13/3 -00 redovisade fakta om överrepresentationen för personer med utländsk bakgrund i våldsbrottslighet i Sverige fick Sarnecki lägga tillrätta: "Svenskar som lever under samma villkor har precis lika allvarliga problem". En direkt lögn.
En BRÅ-rapport om invandrares brottslighet från 1996 konstaterar: "Det har tidigare konstaterats att invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte beror på ogynnsam fördelning när det gäller kön, ålder eller bostadsort. Till detta kan nu läggas att invandrarnas överrepresentation i brottslighet inte heller kan förklaras med att invandrare är sämre lottade när det gäller socioekonomisk status." En annan variant är att göra existerande statistik helt otillgänglig för allmänheten. Så har man gjort med del av den nya BRÅ-rapporten år 2005, om invandrares brottslighet. I rapporten år 1996 kunde som brottstyp för brottstyp, hur stor överrepresentationen var för olika etniska grupper. I 2005-rapporten kan man bara se detta för samtliga brott. Är det så att "ensamkommande flyktingbarn" fungerar som ankare, och genererar anhöriginvandring? Är det så att snart efter att de fått PUT (inför vilket de sagt sig vara utan släktingar), släktingar (eller bara påstådda sådan) anmäler sig och vill få PUT på anknytning? Detta har förnekats på DN:s ledarsida, men Merit Wager - som har kontakter med anställda inom Migrationsverket - kan kan punktera DN:s lögn. Wagers blogg den 29/4 -10, en "migga" berättar: "Jag ensam - och jag arbetar inte ens med det här, utan måste hoppa in p.g.a. att de ordinarie handläggarna har tidsbrist - har i år haft 16 anhörigas ansökningar på mitt bord. Anhöriga till 'barn' som sades vara ensamma ända till dess att de fick PUT (permanent uppehållstillstånd). Om den här takten står sig kommer jag ensam (!!!) att ha kommit upp i hälften av det som Hanne Kjöller tror är sanningen. Förra året hade jag själv 45 (!!!!) ansökningar som handlade om samma sak." "Varje tillståndsenhet i landet - med undantag för några som är helt specialiserade på annat - har i dagsläget en eller två barnhandläggare vardera. Det finns 20 sådana tillståndsenheter. Om vi skulle tro den officiella statistiken har varje sådan handläggare bara ett fåtal ärenden per år. I verkligheten hinner de knappt med jobbet. Så
hur i herrans namn hänger då det här ihop?
Begrunda ovanstående diagram. Det kan tolkas på två sätt: • det är bara en tillfällighet att antalet anmälda misshandelsfall ökat i samma takt som invandringen • det finns ett samband - inte så att misshandelsfall genererar fler PUT, utan så att PUT genererar fler misshandelsfall. Hur det faktiskt förhåller sig kan vi inte veta med mindre än att statistiska uppgifter kan fås fram kring förövarna av misshandel. Nog vore det intressant att få renodlat de fall där gärningsmannen är etnisk svensk och se hur brant kurvan då skulle peka uppåt!
|
