1. Kontinuerligt kampanjande

Behandlingen av dissidenter i Sverige får sin verkan inte bara genom övergreppen i sig. De får sin verkan genom att de sker i ett bestämt kulturellt och politiskt klimat. Även då dissidenter får höras blir det få som vågar lyssna. Detta klimat är resultat av en konsekvent strävan.

För det första har vi massmedia i sig, med sitt kraftiga genomslag. Trots ett presstöd på en halv miljard kronor om året ger svenska dagstidningar knappast utrymme för någon mångfald av åsikter när det gäller invandringspolitiken. Överhuvudtaget talar massmedia i Sverige här med en röst.

Man kan tala om ett permanent kampanjande från massmedias sida, med några centrala budskap:
- asylsökande är liktydig med flykting, i behov av skydd
- invandrare är liktydig med utsatt grupp och offer
- svensk är liktydig med potentiell rasist och brottsförövare.

Utöver detta har statligt och kommunalt initierade kampanjer "mot främlingsfientlighet och rasism" rullat på i stort sett varje år sedan 1980-talet. Dessa finansieras med skattemedel eller genom Allmänna Arvsfonden, dvs de tas från avlidna svenskar.

Inte att förglömma har vi "Folkrörelse-Sverige". Det finns nästan inte en organisation eller medlemstidning, som inte ansluter sig till kampanjandet. I varje sammanhang ska budskapet tränga fram: de problem som finns i Sverige, relaterade till invandringen, handlar om främlingsfientlighet och diskriminering av invandrare.

Svensken i allmänhet får lära sig att se upp med "rasisterna". Framförallt ska man akta sig för att säga något som gör att man själv kan uppfattas som "rasist".

2. Rutinmässiga stämplingar

Inför valrörelsen 2002 gjorde Staffan Sonning på Sveriges Radios program "Dagens Eko" en deklaration om att Sverigedemokraterna, när de nämns i radion, konsekvent ska förses med epitetet "de främlingsfientliga".

Detta blev i praktiken till ett direktiv, som följdes av inte bara Ekot och andra radioprogram, utan även av TV och dagstidningar.

3. Nidbilder

Tre exempel:

• Ett Ekoinslag 1995, med Björn Häger som radioreporter. Häger hade uppmärksammat att Anders Sundholm, ordförande i Blågula frågor, var nämndeman i Svea Hovrätt. Arbetshypotesen var given: en främlingsfientlig nämndeman - hur avspeglas detta i domar, där invandrare döms? Häger hade granskat två domar och funnit att Sundholm där yrkade på hårdare straff än andra nämndemän. Detta gick ut i en nyhetssändning utan att man först talat med Sundholm själv.

Hade Häger bara talat med Anders Sundholm skulle han fått veta dels att det var brottens grovhet i de två målen som föranledde Sundholm att yrka på hårdare straff, dels att i andra mål med invandrare inblandade hade Sundholm yrkat på lindrigare straff än övriga i rätten.

• År 1995 hade också Radio Stockholm - regionalradion - kört igång ett drev mot Jan Milld och Blågula frågor. I nyhetssändningarna varje timme återkom påståenden om att föreningen var "invandrarfientlig".

Drevet fortsatte sedan i regional-TV, ABC-nytt, med snävt klippta bitar ur en intervju - givetvis utan möjligheter till rättelse eller genmäle efteråt.

• Än tydligare blev detta på bokmässan i Göteborg 2002, där tre invandringskritiker hade ett bokstånd. Tillsammans hade vi därför ett bokstånd. En dag kom en reporter från Göteborgs-Tidningen. Han frågade "Är ni rasister?" och fick svaret nej. Inte desto mindre blev sedan rubriken på mannens artikel: "Rasistiskt på bokmässan".

Detta utan att det någonstans klargjordes vad som lades in i det använda begreppet eller vad som konkret var "rasistiskt" i någon av böckerna.

4. Uthängningar

a) Expressen

Den lilla tidskriften Expo hade i nummer 2/96 en fyrsidig artikel om Fri Information - en "rasistisk lobbyorganisation" som gav ut en "obehaglig tidskrift":

"Fri Information är motorn i ett invandrarfientligt nätverk. Andra länkar i nätverket består av Föreningen Blågula frågor och Samfundet för nationell och internationell utveckling".

Denna Expo-artikel blev den 6-7 maj 1996 till ett antal helsidesartiklar i Expressen, genom journalisten Christian Holmén. Det blev förbrytarporträtt och svarta rubriker. Ut hängdes framförallt Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin.

Och nu hade nätverket blivit till "ett hemligt nätverk".

"Det hemliga nätverk som Expressen avslöjade i går kan vara embryot till ett nytt öppet flyktingfientligt parti i Sverige. Det fruktar Stéphane Bruchfeld, idéhistoriker och forskare i antisemitism. Nu slår han larm om nätverket internationellt genom den ansedda årliga rapporten 'Antisemitism world report'."

Något som utöver deras hemlighetsfullhet lades de tre akademikerna till last var deras "starka kopplingar till öppet främlingsfientliga organisationer som Fri information och Blågula frågor."

Expressenartikeln byggde alltså helt på vad Expo skrivit i sitt senaste nummer. Ur BGF:s genmäle till Expo:

"Över till 'lobbyverksamhet'. Vad lägger Expo in i begreppet? Är det fel att överhuvudtaget föra ut fakta, uttrycka åsikter och försöka påverka opinionen?

I så fall måste väl kritiken slå även mot Expo själv?... När lobbyverksamhet kan kritiseras handlar det om att man har tillgång till överlägsna ekonomiska resurser och därigenom kan vinna inflytande - inte att man har starka argument och representerar många människors intressen."

Om detta genmäle hade tagits in i Expo nr 3/96 skulle det - som framgår nedan - ha fått en mycket stor spridning. Exporedaktionen visste kanske vad den gjorde, när den avstod från publicering...

BGF sände in ett genmäle också till Expressen, som först vägrade ta in det. Efter ställningstagande från Pressombudsmannen tvingades man dock ändra sig. I genmälet skrev BGF:

"...lägger man i begreppet 'främlingsfientlig' in att någon förespråkar en reglerad invandring, då är vi förvisso 'främlingsfientliga'..."

Detta genmäle kom dock in först den 27 augusti. Innan dess hade fler uthängningar hunnit verkställas.

b) Expobilagan

På försommaren 1996 utsattes tidskriften Expos försäljningsställen och tryckeri för attentat. Vem eller vilka som legat bakom detta blev aldrig klarlagt. Om misstankar hade riktats mot en person som startat Expo, då hade det inte varit helt långsökt. Tobias Hübinette var ju en dokumenterad återfallsförbrytare av det våldsamma slaget.

Det inträffade väckte uppmärksamhet på högsta politiska nivå och justitieminister Freivalds skrädde inte orden: det handlade om högmålsbrott.

De båda kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen var snabba att agera. De beslöt att sända med det förestående Exponumret, nr 3/96, som en gratisbilaga. Detta för att markera att här skulle yttrandefriheten värnas, här var denna helig! Innehållet i detta Exponummer nådde alltså miljoner läsare.

Redaktörerna Christina Jutterström och Torbjörn Larsson förklarade sitt beslut inför läsarna: "Det onda fungerar bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets makter... ser vi inte stillatigande på när de onda krafterna försöker hindra utgivningen av Expo."

Var fanns dessa onda mörkerkrafter, som ville hindra Expoutgivningen?

För en oinvigd läsare kunde en misstanke ligga nära: att de som försökt stoppa tidningsnumret var de som där blev omskrivna och "dragna fram i ljuset".

Där fanns en artikel "Blågult rättshaveri" över ett helt uppslag, med bilder på Jan Milld och Anders Sundholm.

En vecka efter denna artikel blev väggen till det hus där Jan Milld bodde AFA-sprejad. De boende upplystes därigenom om att de som granne hade ett "rasistsvin".

Se även 7 e.

Det handlade om sedan tidigare beprövade grepp. I SR:s "Kanalen" den 5/10 1981 hävdade Magnus Åkerlind  om BSS: "... en liten organisation som hittills har valt att hetsa mot invandrare i det fördolda. De har drivit en kampanj framförallt genom rasistiska flygblad. För något år sedan drevs en av ledarna, Leif Zeilon, ut i ljuset av TV vilket sedan ledde till att han under uppseendeväckande former fick sparken från sitt jobb".

I sin bok om BSS svarade Leif Zeilon: "BSS 'hetsar' inte mot några invandrare, vare sig enskilt eller i grupp. Istället ifrågasätter vi invandringspolitiken ... "

"Självfallet redovisade Åkerlind inte att jag under lång tid försökt komma till tals - under mitt rätta namn, men misslyckats på grund av censuren hos åsiktsmonopolet. De verkliga 'mörkermännen' är istället alla de politiker och journalister som inte öppet vill debattera invandrarfrågan."

5. Ej rättelse eller genmäle

När dissidenter utsätts för osakliga och grova anklagelser kombineras det ofta med att vi vägras rätten till genmäle. Inte heller inför tidningar eller etermedia egna rättelser.

• Det grövsta exemplet är dock Aftonbladet och Expressen ovan. BGF begärde att få in ett genmäle i men båda kvällstidningarna vägrade. Däremot togs ett genmäle i Expo nr 5/96 in, som dock bara gick ut till tidskriftens egna 3.000 läsare.

Christina Jutterström avgick året därpå som Expressenredaktör och fick arbete på journalistutbildningen i Göteborg - med "etik" som specialinriktning...

SE VIDARE BILAGA