1.Allmänt

2.Bakgrundsfaktorer

3. David Schwarz

4. Två begrepp

5. Debatten

6. Total omsvängning

1. Allmänt

Påfallande är hur den partipolitiska enigheten var total på 1920- och 30-talen, om det då rådande synsättet.

På 60- och 70-talen blev plötsligt ett annat synsätt rådande, och den partipolitiska enigheten var återigen lika total.

Kursomläggningen initierades av David Schwarz (som suttit i nazityska koncentrationsläger) och Dagens Nyheter. Denna debatt knoppades av till andra tidningar och i bokutgivning, där Schwarz åter var drivande.

Tonläget i debatten var från Schwarz och hans meningsfränders sida så hätskt, att debattdeltagare med andra åsikter drevs på defensiven.

Debatten resulterade i statliga utredningar, framförallt invandrarutredningen - där Schwarz och hans meningsfränder helt dominerade.

I sak drev Schwarz linjen att det inte räckte med att invandrare fick behålla sin egen kultur - det svenska samhället hade ett ansvar att aktivt, dvs med skattemedel, understödja detta.

Schwarz lyckades, och resultatet blev ett pengaregn av sällan skådat slag, som tillföll invandrarföreningar, invandrartidskrifter, med mera.

2. Bakgrundsfaktorer

Ett antal bakomliggande faktorer möjliggjorde kursomläggningen:

• efter andra världskriget blev allt som kunde förknippas med nazism komprometterat, vartill hörde uppfattningar om rasegenskaper

• det fanns ett svenskt dåligt samvete att exploatera, dels genom eftergifter till Hitler-Tyskland under kriget, dels genom det svenska välståndet och klyftan till u-länderna

• den starka ekonomin gav också praktiskt ett utrymme för "generositet"

• genom invandringen sedan 40-talet fanns en påtryckargrupp i Sverige

• avkoloniseringen, liksom apartheidpolitiken i Sydafrika och segregationen i USA:s sydstater med åtföljande politisk kamp, väckte sympati för de svarta

• TV-mediet hade kommit, med sin genomslagskraft

• Sverige stod oreserverat bakom Förenta Nationerna och dess deklaration om mänskliga rättigheter, i synnerhet som svensken Dag Hammarskjöld fram till 1961 var FN:s generalsekreterare

• Sverige bedrev en utrikespolitik med anspråk på moraliskt världsmästerskap, detta öppnade för kritik, om att först böra "städa framför egen dörr"

• som en hävstång fungerade också kraven från den stora finska gruppen i Sverige, i kombination med att det fanns en lika stor grupp svensktalande i Finland

• det fanns inget samlat motstånd mot Schwarz & Co - svenskarna överrumplades.

"Jämlikhet och valfrihet":

"I mötet med först avkoloniseringen, sedan den svarta minoritetens kamp i USA och södra Afrika vässades den svenska kritiken mot vad politiker och opinionsbildare uppfattade som orättvisor och förtryck."

Barometern, den 13/5 -63:

"Att den svenska skölden inte är alldeles ren skall medges och kritiken bör därför lämpligen förenas med viss självrannsakan. Vi har också våra minoriteter, människor av annan ras och med andra vanor, och det sätt på vilket de behandlas i vårt land vittnar inte alltid om förståelse av det slag som vi begär att andra länder och andra folk skall visa."

3. David Schwarz

Ur "Svensk invandrarpolitik", Jonas Widgren, 1980:

"Under 1964 inleddes i Dagens Nyheter och sedan även i andra tidningar, en debatt som kom att påverka utvecklingen av invandrarpolitiken under hela 1960-talet. Skulle Sverige acceptera att 'den utländska arbetskraften' levde på en lägre 'standardnivå' än den inhemska befolkningen?

Vad skulle målet för samhällets insatser för 'utlänningarna' vara? Skulle de assimileras (försvenskas), eller skulle de integreras i det svenska samhället med bevarande av en del av sina kulturella särdrag?"

David Schwarz blev den främste förespråkaren för vad Lars-Erik Hansson i sin avhandling kallar "den pluralistiska statsinterventionsmodellen".

Åren 1964-68 lyckades Schwarz dra igång inte mindre än tolv tidningsdebatter kring invandrarfrågan, den första genom en artikel i Dagens Nyheter den 20 oktober 1964 under rubriken "Utlänningsproblemet i Sverige".

Schwarz ifrågasatte den dittills förda politiken, som gick ut på assimilering och använde därvid Sveriges "aktiva utrikespolitik" som ett argument:

"Svenskt engagemang i internationella sammanhang, hjälpen till U-länderna och stödet åt minoriteterna i diktaturstaterna eller USA i deras kamp för sina mänskliga rättigheter, skulle tas mer på allvar av landets egna trängda minoriteter, om Sverige med kraft tog sig an deras problem."

Ur "Jämlikhet och valfrihet":

"Genom att angripa assimilationsbegreppet röjde Schwarz vägen för ett förändrat jämlikhetsbegrepp. Det innehöll etnisk jämlikhet, det handlade om respekt för alla människors ursprungliga identitet."

"Oppositionen upplevde inte debatten som helt fri, de menade att deras åsikter var undertryckta, att de var ...misstänkliggjorda..."

Michael Wächter:

"Det är misstänkliggörandet av de individers motiv, som i likhet med mig trots sin utländska börd anser att assimilation på lång sikt både är realistisk, möjlig och den enda önskvärda lösningen. Det talas om... självhat."

"Jämlikhet och valfrihet":

"Politiken mot judisk invandring till Sverige speciellt under andra världskriget fördes fram som en skamfläck i den svenska politiska historien. Bruno Kaplan, ansvarig för undervisningen i Mosaiska församlingen i Stockholm och representerad i World Jewish Congress, radade upp en rad exempel på denna regleringspolitik (uteslutningsmodell),.. Leif Zern underströk Kaplans uppfattning att det framgick av den då förda politiken att det funnits antisemitism..."

"Längst ... gick David Schwarz och Voldemar Kiviaed - de hävdade att assimilationsivrarna verkade i samma anda som ryssarna i Baltikum och deras synsätt kunde även jämföras med Eichmans 'slutliga lösning', fastän i humanare form."

"I liberala Uppsala Nya Tidning, moderata Svenska Dagbladet och syndikalistiska Arbetaren valde ledarskribenterna att framhäva invandrarnas behov av sin identitet och förespråkade en större generositet och mer tillmötesgående från det svenska samhällets sida, UNT pläderade för ett stöd åt minoriteternas verksamhet för att dels undvika isolering och känslor av utanförskap, dels för att invandrarna ansågs vara kulturellt berikande genom sin mångfald..."

Vad David Schwarz och hans meningsfränder krävde - för att undvika assimilation - var ökade statliga insatser genom dels direkt finansiellt stöd till minoriteterna, dels en officiell politik för ett "pluralistiskt samhälle".

Schwarz tog även initiativ till utgivning av antologin "Svenska minoriteter" 1966. Där medverkade företrädare för den finskspråkiga gruppen, följda av företrädare för samer, ester, judar och zigenare.

Där skrev även Tomas Hammar:

"..Hammar erinrar om den svenska nyttoinställningen visavi invandrare och invandring,  med uppmaningen att invandrarnas behov och önskemål nu måste få ökad uppmärksamhet."

"Svenska minoriteter" kom att användas som kurslitteratur på universitet och i utbildningsradion.

Tre år senare, 1971, publicerade David Schwarz dels boken "Identitet och minoritet", dels  en avhandling: "Svensk invandrarpolitik 1945-1968".

1973 startades tidskriften "Invandrare & Minoriteter", för vilken David Schwarz var redaktör fram till 1996.

Schwarz själv var dock medlem hos Socialdemokraterna.

Genom den intensiva, och ganska aggressiva, debatten uppnåddes en förskjutning i ords laddningar och vilka åsikter som ansågs möjliga.

"Jämlikhet och valfrihet":

"Orden assimilation och anpassning hade blivit mer affektladdade - ingen i debatten kunde utan svårighet svänga sig med dessa ord."

"Begreppet etnisk jämlikhet fick i Sverige en särskild betydelse. Det innebär att alla kulturer ansågs lika värda och därmed skulle behandlas likvärdigt. Ett annat synsätt ansågs vara diskriminering och helt oförenligt med jämlikheten."

"I den officiella invandrardebatten spelade vissa aktörer en stor roll i policyprocessen, särskilt flerkulturanhängarna... De stimulerade de politiska partierna att ta upp frågan om etnisk jämlikhet på dagordningen. Därefter påbörjade en veritabel tävling om vem som var störst och bäst i invandrarfrågan."

4. Två begrepp

Två begrepp förekommer i detta sammanhang, "assimilering" och "integration".

"Assimilering" eller "assimilation" innebär att smälta in i, bli likadan som. I Sveriges fall att invandrare blir svenskar.

"Integration" innebär att man inordnas i, blir en del av, det nya samhället, men har kvar en identitet utifrån sitt ursprung.

För personer som kommit till Sverige i vuxen ålder är det knappast möjligt att helt assimileras, de har naturligtvis kvar rötter i hemlandet.

Den enda realistiska målsättningen blir där integration. Konkret: man lär sig svenska, följer landets lager och klarar sin egen försörjning.

Begreppet "assimilering" har från politiskt korrekt håll givits en negativ laddning, associeras med fientlighet mot invandrare.

Beträffande invandrares barn måste assimilation ändå vara målsättningen. Problemet idag är att många barn till invandrare, ofta in i tredje generationen, fått en identitet som icke-svenskar. Detta bidrar till svenskfientliga attityder och en gängbrottslighet.

5. Debatten

Vad Schwarz & Co drev på 1960-talet var inte bara huruvida invandrare i och för sig skulle få välja sin egen kultur, vad det handlade om var pengar. Kraven gällde tillgång till våra skattemedel.

Citaten nedan är ur boken "Hur Sverige blev en mångkultur", Eckehart, 2007.

En som i debatten inte höll med Schwarz var Claes-Adam Wachtmeister:

"David Schwarz menar... att de olika minoriteterna bör förbli sina traditioner trogna. Det avgörande är väl ändå hur dessa 'traditioner' är beskaffade?"

Schwarz:

"Egentligen har den svenska befolkningen aldrig velat acceptera sina minoriteters rätt att vara annorlunda...Det är värdfolkets sak att se till så att det smygande förtalet mot utlänningarna ('de tar våra bostäder', 'de tar våra arbeten' osv) upphör, så att misstron och oviljan så småningom förbyts i förståelse..."

Han fick stöd av Lukasz Winiarski från Polen:

"Felet ligger i allmänhetens inställning till främlingar i vardagslivet,.."

Schwarz argumenterade ibland nästan hotfullt - det kunde gå illa för Sverige om hans recept inte följdes:

"Endast om så många människor som möjligt blir medvetna om att dessa minoriteter har stora anpassningsproblem att brottas med kan Sverige bevaras från sådana uppslitande minoritetskonflikter som man upplever runt om på andra håll i världen."

Hotfullheten gick igen hos Schwarz även  senare, när han i DN den 2/10 -80 argumenterade för "positiv särbehandling":

"Jag är väl medveten om reaktionerna från svenskt håll - men vad är alternativet? Att invandrargrupperna sluter sig samman och blir militanta och efter utländskt mönster med våld försöker tillkämpa sig jämställdhet med svenskarna?"

Samtidigt fanns hos David Schwarz en fatalism, utvecklingen gick inte att påverka (dvs i annan riktning än vad han själv förespråkade):

"Sverige stod inför en oundviklig ökad invandring och ingenting annat kunde göras åt saken än att övergå till ett bli en mångkulturell nation."

"Om 20 år... kan de invandrades antal i Sverige uppgå till ett par miljoner... Vårt land är alltså raskt på väg att förvandlas till ett flerkultursamhälle. Att stoppa invandringen kan Sverige av olika skäl inte."

"Schwarz införde en tanke som idag har mycket stor spridning bland mångkulturförespråkare, nämligen att vad som tidigare ansetts vara svenskt inte längre äger giltighet utan borde omdefinieras. Den ökade invandringen av främmande etniska grupper krävde detta."

"Det finns bara en utväg - att vidga begreppet svensk gemenskap och istället för en inbillad och ofruktbar homogenitet acceptera ett flerkultursamhälle... Genom att lära sig konsten att leva tillsammans med sina minoriteter kan vårt land rädda sin framtid, ty snart kommer Sverige självt att utgöra en minoritet i en större övernationell gemenskap..."

Thomas Hammarberg och Olle Wästberg var i ett gemensamt inlägg inne på samma fatalism, där de blev först med att använda begreppet "mångkultur":

"Under alla omständigheter - och i synnerhet i en större europeisk gemenskap - kommer vi i framtiden ha en relativt omfattande invandring. Det bör ses som någonting positivt: den kan berika det svenska samhällslivet, förvandla Sverige till ett mångkultursamhälle."

"Jämlikhet och valfrihet":

"Till 'flerkulturförespråkarna' sällade sig... Artturi Similä, ordförande i Centralförbundet för finska föreningar i Sverige. Han... föreslog en rad åtgärder för att stärka den finska identiteten: fler finska radio- och TV-program, ökad tillgång på finskspråkiga tidningar och böcker etc.  Det fanns, enligt Similä, ett motsägelsefullt drag i den svenska politiken i minoritetsfrågan, man gav sitt fulla stöd åt den svenska minoritetens rätt och rättigheter att bevara sitt kulturarv i Finland, men man blundade för en lika stor grupp finländares kulturella behov i det egna landet."

"Vid det Nordiska rådet hade finländska representanter i överläggningar med framför allt svenskarna relativt tidigt tagit initiativ i invandrarfrågan... Konkreta samarbetsprojekt kunde enligt förslaget vara anskaffning av finskspråkig litteratur, hålla det finska språket vid liv genom att utbilda och anställa finskspråkiga lärare, upprätta särskilda förskoleklasser för de finska barnen..."

"All svensk invandrarpolitik som underlättade för finländare att återvända till Finland låg i den finländska statens intresse."

"Finländarna i Sverige... betraktade, till skillnad från de flesta av de utomnordiska invandrarna, sin vistelse i Sverige som tillfällig."

Friskolefrågan var genomgående tvistefråga mellan (m) och (s). Olof Palme ställde sig avvisande till krav på sammanhållna finska klasser och skolor.

6. Total omsvängning

"Hur Sverige blev en mångkultur":

"Den omständigheten att ett fåtal etniska aktivister kunde få till stånd så genomgripande förändringar i det svenska samhället i strid med svenska intressen kan till stor del förklaras med att minoriteterna var mobiliserade och inte stötte på något nämnvärt motstånd bland svenskarna."

Även LO ställde sig bakom Schwarz' krav på en utredning för en ny minoritetspolitik.

David Schwarz efterlyste redan i sin första DN--artikel, "Utlänningsproblemet i Sverige", den 21 oktober 1964 en statlig utredning:

"...för att på bästa sätt utforma en kulturpluralistisk svensk invandrar- och minoritetspolitik... tillsätta en förutsättningslös parlamentarisk utredning."

"Jämlikhet och valfrihet":

"Svenska politiker tenderade vid denna tid att betrakta invandrarnas krav på etnisk jämlikhet eller valfrihet att i Sverige få utveckla och bevara sin särart som ett hot mot fundamentala jämlikhetsstävanden: jämställdhet mellan könen eller en human barnuppfostran."

"När ett första initiativ i invandrarfrågan kom och lades på riksdagens bord i form av en motion var den signerad av borgerliga politiker, inte socialdemokrater."

Det var år 1965, året efter DN-debatten, som några politiker tog upp invandrarfrågan i Sveriges riksdag. I deras motioner framhölls vikten av en "ömsesidig anpassning" .

Året därpå, 1966, tillsatte regeringen en "Arbetsgrupp för invandrarfrågor" , med den i Kina stationerade ambassadören Kjell Öberg som ordförande och Inga Gottfarb som expert.

"Jämlikhet och valfrihet":

"Arbetsgruppen startade ett veckoblad på de vanligaste invandrarspråken: finska, tyska, serbokroatiska, grekiska och italienska."

"Lokalt upprättade fackförbund, företag och länsarbetsnämnder informationsbyråer. De hade brist på utbildade tolkar - arbetsgruppen tog därför initiativ till en tolkutbildning. Bristen på översatta böcker avhjälptes med statliga anslag..."

"Information riktades inte bara till invandrare, även kunskapen bland svenskar om invandrare skulle öka. Kommitténs medlemmar höll härvidlag föreläsningar, skrev artiklar, deltog i radioprogram (Vi och våra invandrare) och såg till att filmer och pjäser såg dagens ljus."

"... 1967-68 påbörjade omorientering av svensk invandrarpolitik från en otydlig invandrarpolitisk modell till en tydlig uppslutning bakom en statsstödd pluralism."

Ur moderatmotion 1969:

"Samhället bör i möjligaste mån tillgodose minoritetsgruppernas förväntningar och invandrings- och minoritetspolitiken följaktligen utformas så, att individerna i minoritetsgrupperna själva får valfrihet... och att samhället garanterar valfrihet genom aktivt materiellt och personellt stöd till olika minoriteters kulturella och andra aktiviteter."

"Jämlikhet och valfrihet":

"Ur bland annat dessa förebråelser utkristalliserades sig så småningom tanken att Sverige skulle bli ett föredöme, 'den svenska modellen', inte bara i fråga om att lösa arbetsmarknadskonflikter (Saltsjöbadsavtalet av 1938) och som allmänt välfärdssamhälle utan nu även i fråga om att lösa invandrar- och minoritetsfrågor, att förebygga etniska och kulturella konflikter. Detta innebar till en början att förhindra och motarbeta diskriminering och öka jämlikheten både i Sverige och internationellt,.."

"Blågul framtid":

"...den invandrarutredning som tillsattes 1968 innebar en vändpunkt i den svenska invandrarpolitiken..."

"Invandrarutredningen reste upprorsfanan mot försvenskningstanken, och politikerna var inte sena att anamma den mångkulturalism som i det rådande, radikala kimatet uppfattades som ett högsta uttryck för en sant demokratisk hållning."

"Få tänker på att apartheidsystemet i Sydafrika, som innebar att befolkningen separerades etniskt och rasmässigt, och där varje grupp hänvisades att odla sin särart från de övriga, var en förvisso extrem form av mångkulturalism."

Yngve Möller, invandrarutredningens ordförande:

"Jag tror dock att det är korrekt att säga att den invandrarpolitik som Sverige bedriver... sannolikt är den mest positiva och mest konstruktiva som något invandrarland i världen för."

Jonas Widgren, invandrarutredningens sekreterare:

"Sverige borde verkligen ta chansen att bli första land i Europa som medvetet satsar på att låta invandrarna behålla sin identitet, sin egen kultur."

Anna-Greta Leijon, om enigheten över partigränserna:

"Det borgar för framgång för strävan att steg för steg göra Sverige till något av ett föregångsland på invandrarpolitikens område."

"Jämlikhet och valfrihet":

Endast klassiska invandrarländer som Kanada och Australien fick vid samma tid en invandrarpolitik som verkade för pluralism."

"Kjell Öberg talade tidigt om den kanadensiska invandrarmodellen som ett föredöme: ' Vi syftar inte till att bli en smältdegel, vi vill bli en mosaik av många kulturer'."

"Under efterkrigstiden hade således positiva föreställningar om den traditionellt relativt homogena svenska nationalstaten upplösts, vilket måste betraktas som en långtgående och genomgripande värdeförskjutning."

"Ideologiskt, till själva sina grundläggande idéer (konservatism, liberalism, socialism) krävde inget parti före 1960-talet den invandrings- och invandrarpolitik som alla de (dåvarande) fem riksdagspartierna från vänster till höger beslutade om 1975/76."

Alla partier var nu överens om de övergripande målen för invandrarpolitiken skulle vara valfrihet, jämlikhet och samverkan.

.