BILAGA

Aje Carlbom, socialantropolog, varnar för en allians mellan muslimska fundamentalister och svenska kulturradikaler, en allians som motverkar integration.

Ur Sydsvenskan den 16/12 -05:
 
"ISLAMISMEN ISOLERAR

Svenskars rädsla att framstå som islamofobiska har inneburit att islamister oemotsagda kunnat träda fram som representanter för alla muslimer. Detta är problematiskt, eftersom islamister uppmanar muslimer att på olika sätt ta avstånd från majoritetssamhället."

Aje Carlbom skriver:

"Islamism är ett av de integrationsproblem som dolts av den starka kulturpluralistiska ideologi som dominerat den offentliga debatten i Sverige. När forskare, journalister och politiker har avfärdat kritiska röster som islamofobiska eller rasistiska har de samtidigt förhindrat en förståelse och diskussion om islamismens effekter för muslimers integration."

"Två saker har gjort att islamister kunnat träda fram som representanter för alla som kallar sig 'muslimer'. Det ena är att det finns en utbredd föreställning att alla muslimer känner och tänker på samma sätt i religiösa frågor. Muslimer betraktas som kopior av varandra.

Det andra är det svenska samhällets stora behov att förstå vad som skiljer muslimer från alla andra. Islamister har formulerat dessa skillnader på ett sätt som tillfredsställt pluralistiskt tänkande politiker och tjänstemän som bemödar sig om att skapa ett samhälle präglat av mångfald, som det ofta uttrycks i officiella dokument.

Problemet med att okritiskt stödja islamistiska definitioner av religionen är att offentliga medel används för att finansiera aktörer som inte arbetar för integration utan för att separera muslimer från infödda svenskar och andra icke-muslimer. Islamister bygger sitt synsätt på ett 'vi och dom'-tänkande där man menar att muslimer är så annorlunda att de bör ha tillgång till egna offentliga institutioner som organiseras i enlighet med islam."

Carlbom ställer sig kritisk till att socialdemokraterna gjort Sveriges muslimska råd till "sin speciella samtalspartner":

"Islamisterna här, många verksamma i Stockholmsmoskén, utgår från den säregna uppfattningen att det är förbjudet för muslimer att låta sig påverkas av icke-islamiska idéer. De vill inte kännas vid att många muslimer, särskilt kvinnor, upplever det som en befrielse att komma till ett liberalt Europa.

Bland forskare och muslimer är det allmänt känt att många av dem som representerar islam och muslimer inför svenska myndigheter står ideologiskt nära Muslimska brödraskapet ..."

"...de står för en patriarkal tolkning av sharia, de bidrar till att förstärka stereotyperna av muslimer genom att bortse från kulturella och religiösa skillnader bland muslimer och de står för en etnocentrisk syn på icke-muslimer.

Många muslimer lever i en egen värld. De är långt ifrån att vara etablerade i Sverige. Att gå islamisterna till mötes innebär en institutionalisering av detta utanförskap som påtagligt kommer att försämra möjligheterna för muslimer att bli engagerade och aktiva medborgare i det svenska samhället."

Med sina erfarenheter från Rosengård i bagaget konstaterar Carlbom:

"Dessutom innebär islamisternas modell att det bildas en apartheidliknande offentlighet där olika grupper lever sida vid sida istället för att arbeta i gemenskap. I stadsdelen Rosengård har det upprättats just ett sådant samhälle i samhället som eftersträvas av islamisterna. Många har flyttat hit för att skydda sig mot en ideologisk och moralisk försvenskning."

 

Ur inlägg på Exilen den 29/1 -06, av signaturen Walter Rehagel:

TOLERANS MOT MUSLIMER?

Om muslimer bygger en moské i ett främmande land, så uttrycker de något med detta. Vad de säger är inte bara "i detta guds hus kommer vi hädanefter att be." De säger också: "Det här landet, i vilken denna moské har upprättats, är hädanefter vårt land. Och detta land kommer vi att hålla fast." Naturligtvis är landet ännu inte som muslimerna vill ha det, ty än styrs det ju av otrogna eller t.o.m. ateister som förtjänar döden. Men målsättningen för den i dagens värld mest aggressivt och mest lömskt agerande och missionerande religionen är att sprida muslimsk tro, muslimsk kultur och en av muslimsk religion präglad livsform över hela världen.

Moskén kan liknas vid en främmande makts militärförläggning, i vilken den samlar och koncentrera sina militära styrkor i syftet att undan för undan erövra det främmande landet. Om detta inte sker eller inte kan ske med öppet våld, så sker det med list, försåtlig diplomati, falska löften, skenheliga hänvisningar till en för muslimerna okänd religionsfrihet och t.o.m. med hjälp av de femtekolonnare som kallar sig "våra folkvalda politiker". Men en strid är en strid; med vilka medel den än förs. Som kamp man mot man, med feg försåtlighet, med intriger och bakslug diplomati eller under åberopande av mysteriösa mänskliga rättigheter som man själv inte ett ögonblick har för avsikt att realisera den dagen man själv är herre på täppan.

Ska vi vara toleranta? Tolerans vore i det här fallet detsamma som en relation mellan en sadist och en masochist. I den mån som masochistens underlägsenhet inte ger honom en pervers lustuppfyllelse, så är han i vilket fall som helst för svag för att hävda sig och sina intressen och ståndpunkter gentemot den starkare sadisten. Det vore en tolerans som inte emanerar ur styrka, självförtroende och suveränitet, utan en tolerans som bottnar i svaghet, underlägsenhet, mesighet och naivitet. Den svages tolerans gentemot den starke är inte dygd utan självbevarelsedrift. I stället för att fråga om vi ska vara "toleranta", kunde vi således lika väl fråga om vi ska vara svaga, mesiga, undergivna och fåniga. Den som uppfattar dessa egenskaper som dygder, kommer att ge ett svar i enlighet med den uppfattningen.

Starkare är den som intar en fördelaktigare position i en strid. "Våra folkvalda politiker" har under årtionden gjort sitt yttersta för att undergräva sitt eget folks positioner. Med hjälp av ideologiska smutskastningskampanjer, grov historieförfalskning, fördummande massmedia, förstörelsen av all nationell och kulturell identitet, brutal lansering av främmande okulturer och genom hycklad "humanitet" har de försatt de europeiska folken i en position av politisk och psykologisk svaghet. I själva verket har etablissemangets psykologiska krigföring paralyserat de europeiska folken till den grad, att de f.n. förefaller ur stånd att ens försvara sitt rättmätiga arv, sina egna länder.

Det som mina förfäder gett sitt blod och sina liv för, kastar deras eländiga avkomma bort som avfall. Naturligtvis hade Europas folk (som vilket normalt folk som helst på jorden) försvarat sina länder mot den massiva ockupationen. Och man hade gjort detta med besked om inte den psykologiska krigföringen hade sugit musten ur dem och paralyserat t.o.m. deras vilja att försvara det som den mänskliga naturen närmast manar oss att försvara: det område på vilket ett folk och dess avkomma ska kunna leva sina liv. Det livsrum inom vilket ett formbart liv ska kunna levas och utanför vilket detta liv inte kan forma sig självt utan i stället blir format av blinda, och av henne okontrollerbara mekanismer.

Ska vi alltså vara toleranta mot muslimerna? Ja, det ska vi när det gäller deras rätt till en egen religion och en egen kultur i deras egna länder. I de europeiska länderna däremot är de europeiska folken herre på täppan. Mångkulturalismen skapar varken tolerans eller samförstånd mellan folken, utan den påtvingar alla involverade en kulturell, religiös och ekonomisk överlevnadskamp som, i samma takt som den skärpts, krymper utrymmet för tolerans och samförstånd och mynnar ut i viljan till ömsesidig förgörelse. (De "humanitära" säger naturligtvis emot mig. Å andra sidan har de mest "humanitära" också alltid varit dem som vetat minst om människan.)

Jag är principiell motståndare till s.k. integration och att man förslösar hundratals miljarder kronor på meningslösa och dödfödda projekt. De ofantliga summor, som sådana integrationsexperimentet slukar, tillhör svenska folket och behövs för att tillfredsställa svenska folkets egna legitima behov. Såsom motståndare till integration, hävdar jag varje folks rätt till en egen kultur, religion och livsform. Också i Europa har muslimerna rätt till sin egen kultur, religion och livsform. Att låta muslimer vara och förbli muslimer är det första nödvändiga steget i ett omfattande repatrieringsprogram. Därmed är också sagt att muslimerna är gäster i Europa och att de inte kan resa anspråk på äganderätt till något europeiskt land. Muslimernas religion är i Europa muslimernas privatsak. Vi kommer inte att tillåta den religionen att sätta sin prägel på samhället utanför varje muslims privatsfär. Detta innebär att vi inte tolererar några moskéer på europeisk mark eller andra institutioner som symboliserar muslimernas besittningstagande av och maktövertagande i Europa. "Inga moskéer på svensk mark" är således ett självskrivet krav. Kravet är inget brott mot de mysteriösa mänskliga rättigheterna, utan endast ett skydd mot en främmande religions utbredning med alla de ödesdigra konsekvenser som detta kan få för svenska folket. Kravet ska således förebygga förväntade brott mot de mänskliga rättigheterna.

INGA MOSKÉER PÅ SVENSK MARK!