1. Allmänt

2. Exemplet Uppsala

3. Exemplet Kalmar

4. Exemplet Filipstad

5. Exemplet Skåne

1. Allmänt

När invandrare ges förtur till egna villor eller bostadsrätter i attraktiva bostadsområden betyder det en dubbel orättvisa.

• Det blir självfallet orättvist mot dem som de kan gå före, vare sig restriktionen utgörs av en kö eller av ett pris i pengar att betala.

• Det blir också orättvist mot de boende i det område de kommer till. Dessa får i många fall en påtagligt sämre boendemiljö och värdet på fastigheten sjunker, när de vill flytta därifrån.

Kanske har de dessutom tagit lån till sina egna lägenheter och kan inte längre betala tillbaka dessa vid en flytt!

70% av Sverige kommuner har bostadsbrist. En undersökning av hyresgästföreningen visar att det idag behövs 128.000 bostäder till 216.000 unga som idag saknar bostad, en behovsökning med 30.000 bostäder jämfört med år 1997.

189.000 bor kvar hemma hos mamma. Nästan 9 av 10 av dessa "mambos" vill flytta hemifrån och få en egen bostad, men har inte råd.

Den 19/2 -10 skrev Luciano Astudillo (s) i DN och framförde krav om att kommunerna ska tvingas att ""se över bostadsförsörjningslagen så att det tydliggörs att kommunerna har ett ansvar också för nyanlända på bostadsmarknaden Det ska inte vara möjligt att framhålla avsaknad av bostäder som ett skäl till varför man inte kan ta emot några asylsökande eller nyanlända."

På Newsmill skrev Yvonne Ruwaida (mp) samma dag:

"Bostadsbristen är ett bostadspolitiskt problem och inte ett invandrarproblem. Bristen på bostäder löser vi genom att bygga fler bostäder,.."

Intill dess att vi lyckats bygga fler bostäder (det är inte billigt!) föreligger ändå en konkurrens om knappa resurser. Fler lägenheter åt nyanlända utlänningar betyder färre lägenheter åt svenskar.

2. Exemplet Uppsala

Från Newsmill den 8/11 -09:

"Uppsala kommun köper bostadsrätter till socialfall

I bostadsbristens Uppsala är det tusentals som står i kö för en lägenhet. Men man har skapat en gräddfil åt människor som har straffat ut sig från hyresmarknaden genom obetalda hyror, bråk och vandalisering. Dessa får förtur och finns då inga tillgängliga hyreslägenheter köper man bostadsrätter till dessa problemmänniskor. Sålunda blandas de som har betalt miljoner för ett bra boende med de som gratis har tillskansat sig boendet. Det skapar oerhörda problem och konflikter i bostadsrättsföreningarna."

Artikelns författare, Maj Persson, beskriver sig som "bostadsrättsinnehavare i Uppsala som blivit 'berikad och integrerad'."
 
"I Uppsala har välfärdssamhällets åtaganden nått till nya rekordnivåer. För att stävja hemlöshet och utslagning har man skapat en speciell bostadsmarknad. Man köper helt enkelt bostadsrätter i välfungerande områden och låter problemmänniskor flytta in på vinst och förlust. Är då inte detta något vällovligt och behjärtansvärt? Nja. Om man betänker att de som kommer ifråga inte är de som sover i trapphus och parkbänkar, nej de får snällt stanna på Frälsningsarméns kollektivboende. Istället är det fråga om människor som t ex inte har betalat sina hyror, stört och förstört lägenheter, bråkat och förvandlat lägenheterna till kvartar.
 
Nu kommer de alltså till färdigställda, renoverade bostadsrätter i välfungerande, prydliga och lugna områden. Här har människor miljonlån för att bekosta sitt boende. Det har de gjort just för att de väljer bort hyresområdenas alla problem och nergådda lägenheter. Det som då händer är, om man har otur, att man kommer att bo vägg i vägg med en familj som blivit vräkt p g a ovan nämnda orsaker.
 
Uppsalas kommunpolitiker säger sig vilja främja integration och förbättra förhållandena för dessa människor. Det man istället gör är att man försämrar boendemiljön för de som har valt att betala för sina lägenheter. Man har valt detta därför att man har haft en föreställning om att man genom detta kan påverka och ha en del i sitt boende och dess närmiljö. Men vad händer? Problemen som de vräkta hyresgästerna har haft tidigare upprepas nu, fast i annan miljö. Så för vem förbättras situationen? Svar ingen. Däremot får de med sina miljonlån sitt boende kraftigt försämrat.
 
Det börjar med att trapphuset blir en avstjälpningsplats för avlagda kläder, barnvagnar, leksaker, gamla möbler. Sedan fortsätter det med hög musik på nätterna, spring och skrik i trappen, klotter på väggar och dörrar, nerskitat, förstörda buskar och bänkar på gården, mopedåkning. Och därefter är det dags för kackerlackorna.
 
Allt förvandlas till en kopia av vilken förort som helst. Gissa vilka som blir integrerade! Och det är nästan omöjligt att bli av med en sådan 'hyresgäst'. Stackarna har ju ingenstans att ta vägen!"

3. Exemplet Kalmar

Thoralf Alfsson utförde hösten 2009 undersökande journalistik kring ensamkommande barns telefonerande i Kalmar.

"När jag gick igenom dessa fakturor så kunde jag inte annat än reflektera över våra fattigpensionärers situation där många knappt har råd att använda sina telefoner på grund av sin dåliga ekonomi. En fast telefon kostar idag ca 2 500 kronor/år utan att du ringt ett enda samtal. En stor utgift för fattigpensionärer.

På dessa boenden för ensamkommande barn tycks det däremot inte vara frågan om att det kostar pengar att ringa.

Enligt min sammanställning har det ringts 3313 samtal till utlandet. Kostnaden för dessa samtal har uppgått till ca 215 000 kronor. En genomsnittlig kostnad på ca 65 kronor/samtal, något som bara är en dröm för våra fattigpensionärer i samhället men en verklighet för våra 'nya svenskar'. "

Till detta kommer ett stort antal samtal inom Sverige, däribland mobilsamtal. Thoralf Alfsson bedömer att det totalt kan bli fråga om en kostad på 300.000 kronor under en tvåårsperiod. Då det handlade om cirka 25 barn skulle kostnaden per person och år kunna vara 6.000 kronor.

Se vidare 1c.

4. Exemplet Filipstad

Många svenskar drömmer om ett radhus eller en villa såhär inför våren, men den ekonomiska verkligheten lägger ofta hinder ivägen. De flesta får faktiskt drömma hela livet. Annat är det med våra "ensamkommande flyktingbarn" - de får egna radhus. Socialkontoret står för notan.

"Fria Tider" den 10/1 -10:

"Sedan några veckor tillbaka bor påstått 17-årige Asif Saadat i Filipstad. Han kommer från Afghanistan och hans asylhistoria går ut på att han ensam fick fly för sitt liv när talibanerna hotade att döda honom.

Efter 6 månader i Sverige fick han PUT av Migrationsverket, trots att policyn är att barn ska återförenas med sina föräldrar i hemlandet om föräldrarna lever. Därför säger ankarbarn så gott som alltid att föräldrarna är döda. Annars utdelas inget PUT.

Men nu har Asifs föräldrar återuppstått, erfar Värmlands Folkblad. Med hjälp av flygbiljetter som svenska skattebetalare betalade kom de till Filipstad fortare än kvickt."

"... och så fortsätter de med en fotnot:
'Kort efter VF:s intervju kom Asifs mamma, syster och lillebror till Filipstad. [...] Syskonen ska börja skolan och mamman vill gärna studera svenska och gå en matlagningskurs. Asif har flyttat från Bergslagaren och bor nu med familjen i ett radhus.'”

5. Exemplet Skåne

Ur DN, den 26/12 -09:

"Hyresgästföreningen presenterade i våras en rapport om att bara drygt hälften, 53 procent, av alla Malmö- och lundabor mellan 20 och 27 år hade egen bostad."