|
Kapitel 15: VILKA BÄR ANSVAR? e) Småpartierna |
|||||||||||||||
Centerpartiet intar en speciell position genom att det idag kunde ha varit riksdagens största parti, men istället är på väg att åka ur riksdagen. Det felaktiga vägvalet gjordes år 1988, när man istället för att ta till sig Sven-Olle Olssons sunda bondförnuft uteslöt honom ur partiet. Det hindrar inte att Centerpartiet 1993 presenterade ett ganska nyktert dokument, "Flyktingpolitik i fokus", skrivet i en situation då invandringen slog rekord: "Inget land... kan i längden ha alltför generösa regler i jämförelse med omkringliggande länder". Programmet ville begränsa anhöriginvandringen till kärnfamiljen och ersätta bidrag till asylsökande med lån: "Påföljden på t ex snatterier och vandalisering måste bli snabb och kännbar. Principen måste vara att den som förstör något också ska betala. Böter hjälper inte alls, eftersom den asylsökande inte har något att betala med. Därför föreslår vi att man på slussar och förläggningar ges möjlighet att reducera asyllånet för dem som orsakar kostnader för SIV." "Invandrarverkets personal på förläggningar måste, tillsammans med polisen, ha möjlighet att beslagta bilar som körs oförsäkrade, oskattade och utan körkort." I massmedia omskrevs det nya centerprogrammet som att "tonen skärps" och att man vill "ytterligare begränsa" invandringen till Sverige. Inte desto mindre var den uttalade utgångspunkten även i detta c-program en "öppen och generös flyktingpolitik".
År 1998 blev Lennart Daléus ledare för Centern. Hans förakt för svenska bönder visste just inga gränser. Magnus Karaveli i Corren den 28/8 -98: "Kamikazepartiet centern nöjer sig... inte med att vara mångkulturellt, utan förklarar därtill att Sverige inte tillhör svenskarna. Det låter fantastiskt, men är faktiskt sant. I helsidesannonser får vi således läsa att det förhållandet att Neil Armstrong var förste man att beträda månen inte betyder att månen tillhör USA - analogt skulle de som gått och 'harvat i Sverige i flera tusen år' inte ha mer rätt till landet än nyanlända utlänningar."
Som om Daléus inte vore nog drabbades Centern år 2001 av Maud Olofsson som partiledare. Hon har i regeringen drivit på för ökad arbetskraftsinvandring, under tal om önskvärdheten av mer "öppenhet". Olofsson har vänt sig mot att utlänningar behöver lära sig svenska språket. Kunskaper i språk är bra, tyckte hon, men det behöver inte vara i just svenska.
Den nya centerledaren fällde år 2007 även detta uttalande: "Det var faktiskt inte vi svenskar som byggde Sverige. Det var människor som kom utifrån." Lika litet som sin företrädare Daléus tillmätte alltså Olofsson någon större betydelse åt dem som genom seklerna plöjt och harvat på svenska åkrar. Se även Fredrik Federley och Socialförsäkringsutskottet.
Vänsterpartiets politik beträffande invandring skiljer sig inte påtagligt från Folkpartiets eller Miljöpartiets. Vänsterpartiets särprägel ligger i dess syn på hur politiska meningsmotståndare ska bemötas, ett arv från den tid partiet kallade sig kommunistiskt. Istället för demokrati och tolerans är det motsatsen - "nolltolerans" - som ska tillämpas. "Rasisternas" affischer skall således rivas ned och deras möten skall "blockeras". Detta finns fastslaget i v-skriften "Vänstern i första ledet", från den tid Gudrun Schyman var partiets ledare.
Vänsterpartiets mest drivande företrädare i detta sammanhang är riksdagsledamoten Kalle Larsson.
Ur KDS-programmet: "Inga människor kan ytterst sägas äga sin del av jorden". Kristdemokraterna sällar sig i invandringsfrågan till övriga sju riksdagspartier. Möjligen betonar de mer att man kan bortse från ekonomiska konsekvenser. Det viktiga är att man är god och menar väl. Argumenteringen från enskilda KD-företrädare kan vara utpräglat antiintellektuell. Så här skrev en ung kristdemokrat, Sakarias, i Falu-Kuriren i november 2009. På en fråga om det blir mer jämställdhet med fler muslimer i Sverige blev hans svar: "För mig andas frågeställningen en viss rädsla för fler muslimer i Sverige, är det så? Rädsla förebyggs allt som oftast genom kunskap och erfarenheter. Som kristdemokrat är jag varken rädd för fler muslimer, kristna, buddister, ateister etc. Det som jag kan bli rädd för är när mina och ibland även andras åsikter förs fram utifrån rädsla och okunskap. Grundar vi vårt engagemang på rädsla kommer vi aldrig att kunna se klart och komma rätt. Jämställdhet och rättvisa kan vi skapa med vilja, generositet och kärlek".
|
