| Kapitel 13: FÖRLJUGENHET f) Antiintellektualism och hyckleri |
||||||
I grunden finns inga resursbegränsningar, inga målkonflikter och inga andra problem än att det finns människor som inte är tillräckligt generösa. Denna bristande generositet beror i de flesta fall på okunskap och snäva vyer, där uppgiften för de upplysta blir given: att sprida ljus och vidga vyerna, förmå människor att känna större empati med dem i nöd. Just i nöd är de utlänningar som kommer till Sverige. De är alla "flyktingar", undan förtryck och förföljelse. I centrum ska stå vad den enskilde flyktingen önskar. Vi behöver inte bekymra oss om mer långsiktiga och vidare konsekvenser för samhället. Ju fler vi tar emot, desto godare är vi. Allt handlar om pk-moral. Den som är av annan mening är inte "anständig" och inte "rumsren". I bästa fall kan detta tolkas som ett utslag av "fördomar" och "okunskap", i svårare fall är det fråga om ren ondska.
Ett genomgående instrument i pk-propagandan är utnyttjandet av ords värdeladdningar. Ett negativt ord är "obehaglig". Detta ord kan användas om invandringskritik eller om faktauppgifter som man ogillar, men inte kan bestrida. Man skiljer således inte på fakta och värderingar. Sant eller osant görs ovidkommande. Det vanligast förekommande ordet med positiv laddning är "flykting". Som flykting räknas en utlänning redan innan han/hon lämnat in en asylansökan, medan han/hon väntar på besked eller t.o.m. efter att ha fått avslag och beslut om avvisning. Detta kan skarvas på med "barn" och bli till "ensamkommande flyktingbarn". Här kan kommunerna manas att ta sitt "ansvar". De som uppehåller sig illegalt och kastat sina id-handlingar har blivit till "papperslösa". Barn kan också vara "apatiska". Sådana barn vill myndigheter ibland "kasta ut". . Bättre är att vara "generös" och "tolerant", då blir man samtidigt mer "human". Merit Wager på Newsmill den 30/3 -09: "Det blir förvirrande när lagstiftare använder ord som 'slänga ut' när det handlar om människor som efter flera prövningar har fått avslag på sina asylansökningar i minst två rättsliga instanser och därför ska lämna landet. Men det är signifikativt för den rådande stämningen och också den vokabulär som används i offentligheten. Man talar inte bara om att 'slänga ut' människor när de i själva verket ska utvisas, man talar också om att någon 'hotas av utvisning' när beslutet redan är fattat och inget som helst 'hot' föreligger. Felaktig användning av ord och begrepp är mycket vanlig på det här området." Någon kan "löpa risk" att begå brott. Då uppstår en annan risk, nämligen att vederbörande straffas - dvs möts av "hårda tag". Varvid myndigheterna kan ha "sparkat på en som redan ligger". Ur artikel i tidskriften Scoop nr 3/92, skriven av Bosse Åström: "...jag skaffade mig en utredning. Från Statistiska Centralbyrån. Foreign Citizens and Crime. The Swedish Case, heter den. De
strax över 5 procent icke svenska medborgare som lever
i Sverige begår: På statistiskt språk är gruppen 'kraftigt överrepresenterad´. Det förvånar mig inte, förvånar gör istället rapportens språk. För det påstås att utländska medborgare 'löper större risk att begå brott'. I mitt språk begår jag brott, jag löper inte risk att göra det. Våldtar jag, så våldtar jag. Ansvaret är mitt - inte någon slags grå omgivnings." Begrepp måste ju användas för att kunna kommunicera och göra tillvaron begriplig. Med "etiketterande" avses två moment: a) innebörden av begreppet/etiketten har inte klargjorts b) man visar inte på vad sätt en utpekad svarar mot etiketten. Det blir då bara fråga om nedsättande epitet, utan sakligt informationsvärde. Skällsord. En kategori av etiketter är "-isterna": någon är "rasist", "fascist" eller "nazist". När dessa används utan att ha uppfyllt de två kriterierna ovan, då talar de bara om att användaren tycker illa om den utpekade personen x. Han/hon kunde lika gärna ha sagt på småbarns vis "dumma" x. En sådan etikett, "främlingsfientlig", har inte desto mindre använts flitigt i TV-nyheterna i samband med omnämnandet av något invandringskritiskt parti. Då handlar det alltså inte om en information i sak till tittarna, utan om ett direktiv till dem vad de bör tycka om det parti som nämndes. Någon motsvarande etikettering av de sju riksdagspartierna, för att vara "svenskfientliga" har aldrig förekommit. Ändå kan det begreppet ges en precis innebörd - man motverkar svenska intressen - samtidigt som det lätt kan påvisas hur samtliga sju riksdagspartier bedriver en svenskfientlig politik. En annan variant är när invandringskritiker klassas som sjuka och överdrivet rädda - de lider av "fobier". Rädsla - underförstått en irrationell sådan - ligger bakom deras politiska ställningstagande. Så såg även makthavarna i det kommunistiska Sovjetunionen på dissidenter, och spärrade in dem på mentalsjukhus. "Rädsla" kan ju vara befogad, grundad på fakta och helt nyktra bedömningar av orsakssamband och sannolikheter. Försiktighet kan ofta var förnuftig. Funktionen av de negativa epiteten är att isolera vederbörande, så andra inte ska lyssna till vad han/hon har att säga. En annan funktion kan vara att signalera lämpligheten av olika slags repressalier mot den utpekade, t ex uppvaktningar från AFA, uteslutning ur facket eller avsked från arbetet. Redan risken för att bli stämplad kan avhålla många från att ge uttryck för åsikter som kan resultera i detta. På så vis skapas ett klimat av rädsla. I förlängningen handlar det inte bara om vad man själv tycker, säger eller gör, utan vilka andra människor som man har kontakt med. Har man utbytt e-post med, talat i telefon med eller rentav träffat en redan stämplad person? Graverande blir också om någon uttrycker en åsikt som en redan stämplad person eller organisation har uttryckt. Någon "tycker likadant som", "säger samma sak som", t ex Sverigedemokraterna. Med den metoden kan man övertyga utan att behöva argumentera i sak. Underförstått har sverigedemokrater fel i absolut allt, de kan inte ha rätt på någon punkt. Logiken i detta kan ju bli halsbrytande. Om SD finner det angeläget att bekämpa arbetslösheten, då måste även det vara fel. En klassisk metod - när motståndarens position är svår att komma åt - är att konstruera en "halmgubbe", som man sedan elegant sticker hål på. Dvs man målar upp en nidbild av motståndarens argument, som sedan blir lätt att bemöta. Ett aktuellt exempel är den artikel i Aftonbladet som Jimmie Åkesson fick publicerad hösten 2009. Här tillvitade man först honom att ha sagt något om alla muslimer, eller muslimer i allmänhet, varpå detta påstående angreps. På ett exempel bjuder skriften "Gå inte i fällan!", utgiven av samtliga partier i Tyresö kommunfullmäktige: "MYT
FAKTA
I texten säger man alltså något annat än i rubriken. Det lämnas också öppet om man i texten avser att invandrare totalt begår fler brott än svenskar eller bara fler brott per capita. Vi har nu fått ett samhällsklimat, där människor lärt sig att ha två uppsättningar åsikter. En uppsättning som man visar upp i offentligheten, en som man håller sig med privat. Janne Josefsson påvisade detta redan för på 1990-talet, när han intervjuat en folkpartisk kommunpolitiker i Lidingö. Framför kameran tyckte denne allt vad som förväntades av honom kring invandringen. Efter att kameran var avstängd - som han felaktigt trodde - bubblade hans egentliga åsikter i frågan fram. Ett än grövre exempel är polischefen som häktades på nyåret 2010. Han hade ägnat sig åt att föreläsa om jämställdhet och övergrepp mot barn, för att privat uppenbarligen ägna sig åt raka motsatsen. Det finns också från pk-håll en opportunism i vilka paroller man lyfter fram. Man väljer då vad som för ögonblicket kan vara mest ändamålsenligt, några genomgående principer tycks inte finnas. En paroll är "alla människors lika värde", men används bara selektivt. Den används för att motivera enorma ekonomiska satsningar på "ensamkommande flyktingbarn", men inte för att garantera ens en minimistandard på svenska äldreboenden, med t ex ett helt ägg till frukosten. Det talas gärna om "barnens bästa", men bara när det kan utnyttjas för att baxa in fler utlänningar i Sverige. I samband med homosexuellas rätt att adoptera har man plötsligt glömt bort vad som kan ligga i barns intresse. Mångkulturalismen har också resulterat i barnäktenskap och tvångsgiften. Homosexuellas rätt av vigas i kyrkan är en oförytterlig mänsklig rättighet, men något motsvarande krav riktas ej mot moskéer. Jämställdhet mellan män och kvinnor är viktig, men muslimer behöver inte hälsa på kvinnor på ett normalt sätt. Som "svensk" ska - enligt Migrationsverket - envar nu betraktas som fått PUT, vederbörande behöver inte ens ha fått medborgarskap. Samtidigt finns en lagstiftning som noga skiljer ut invandrare från svenskar. Agerande mot den förda invandringspolitiken påstås vara att "exploatera människors oro" och att "utnyttja ett missnöje", det är att "fiska i grumligt vatten". Med samma resonemang skulle Hjalmar Branting och socialdemokratin kunna sägas ha "utnyttjat" de svenska arbetarnas situation för hundra år sedan. Med ett sådant resonemang kan ingen politisk verksamhet förekomma. I själva verket är det naturligtvis partiers själva uppgift att se brister i samhället, att bilda opinion och att driva krav för förändring. Partier som inte försöker ta sig an sådana uppgifter saknar existensberättigande. Vi måste arbeta för bättre "förståelse" och större "tolerans", manar de politiskt korrekta. Detta budskap framförs utan att det klargörs vad det är som ska förstås och tolereras. Är det nedskräpning och vandalisering, stölder och rån, bilbränder och misshandel? Eller är det bara vissa utseenden som behöver särskilt tolereras? I så fall ligger ju här under ytan en form av förakt för andra människor. Begreppen tolerans/intolerans har tre sidor: 1. Den "tolerante" försätter sig själv i ett överläge. Människor har olika utseenden, det bara är så. Det är envars självklara rätt att se ut som man gör. Detta ska inte tarva något särskilt medgivande från andra. 2. Det förekommer beteenden som skadar andra och som därför är oacceptabla. Av humanitära skäl bör de inte tolereras. Driver man där en linje om "tolerans", då medverkar man till att skada andra människor. 3. Demokratiska fri- och rättigheter, t ex yttrandefrihet och mötesfrihet, är viktiga i en demokrati. Många pk-iter är där uttryckligen intoleranta, de talar själva om "nolltolerans"
John Järvenpää: "Invandringspolitiken och mångkulturalismen tycks bäras upp av idén om oreflekterad tolerans, dvs ett okritiskt bejakande av i princip allt som avviker från det västerländskt traditionella och nationella. ’Den andre’ med sin mörkare hudfärg symboliserar något angenämt och trevligt, fastän de politiskt korrekta inget vet om honom eller henne. På ett märkligt sätt utgår detta från att invandrarskap och hudfärg i sig utgör grundkriterier för att den inhemska befolkningen ska bejaka och acceptera invandrare. Det är samma bedömningsgrund som rasismen, fastän den utifrån kriterium om invandrarskap dömer ut den andre. Där rasismen oreflekterat och med automatik dömer ut, bjuder toleransen in på ett likaledes oreflekterat sätt.”
|
