1. Fri invandring - stor utvandring

2. Värderingar förr

3. Efterkrigstidens invandring

1. Fri invandring - stor utvandring

Vid förra sekelskiftet var invandringen till Sverige fri.

Det passtvång som införts i början av 1800-talet avskaffades 1860. Därmed kunde en utlänning utan tillstånd uppehålla sig, och även ha anställning,  i Sverige.

Detta fungerade ganska bra. På den tiden behövdes inga restriktioner - Sverige var ett fattigt land och föga attraktivt att flytta till.

Befolkningsökningen var snabb och jorden räckte inte till för att föda alla. Vid missväxtår blev nöden påtaglig. Den migration som faktiskt förekom under andra halvan av 1800-talet och början av 1900-talet var därför en emigration. Drygt en miljon svenskar utvandrade, till framförallt USA.

Möjligheterna till fri invandring varade fram till 1917.  Under första världskriget infördes stegvis en utlänningskontroll som innefattade både pass- och visumtvång. Motiven var säkerhetsaspekter samt bostads- och försörjningsläget, senare även förhållandena på arbetsmarknaden.

Diagrammet nedan är hämtat ur SNS-boken "Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring" 1994, av Lundh/Ohlsson.

Diagrammet visar hur Sverige fram till slutet av 1920-talet var ett utvandringsland. Ända fram till år 1931 var det netto fråga om en utvandring.

Invandringen på 1930-talet utgjordes framförallt av hemvändande svensk-amerikaner.

Under 40-talet skedde en invandring av främst flyktingar från krigsdrabbade grannländer.

2. Värderingar förr

Ur avhandlingen "Jämlikhet och valfrihet" av Lars-Erik Hansen:

"I början av 20-talet beslöt riksdagen med överväldigande majoritet att inrätta ett statens rasbiologiska institut."

"På 1920- och 30-talen talades det ofta om att 'skydda den svenska folkstammens renhet' - och detta alls inte bara bland 'nazister' eller 'högerextremistiska nationalister' utan i alla etablerade politiska grupperingar..."

"SSU-ordföranden Torsten Nilsson... framhöll i en artikel i Tiden 1939, att socialdemokratin alltid velat värna om de nationella värdena: 'språket, rasen och ödesgemenskapen'."

"Sverige var vid denna tid ett av världens mest homogena länder, ett land i periferin som i mindre utsträckning än andra länder haft någon invandring."

Ur proposition 98 från 1927:

"Uteslutet är emellertid ej, att främlingsströmmen, om den lämnas obehindrad, kan taga den omfattning, att den å vissa orter kunna inverka störande på bostadsmarknaden. Vid frågans behandling lärer därför bostadssynpunkter ej alldeles få lämnas ur räkningen. Även bostadstillgången bör uppenbarligen i första hand förbehållas landets egna invånare."

"Även ur säkerhets- och ordningssynpunkt måste man räkna med allehanda svårigheter till följd av en ökad invandring. Det är allmänt känt, att brottsligheten å den europeiska kontinenten är väsentligt större nu än före kriget. Anledning saknas alltså icke till antagande, att ett ökat antal kriminellt betonade individer kan komma att söka sig till Sverige."

"Under senaste tiden har ytterligare en synpunkt vunnit allt större beaktande i åtskilliga länder, nämligen rassynpunkten. De stora svårigheter, som länder med blandade folkelement hava att bekämpa, hava i hög grad aktualiserat detta spörsmål. Värdet av att vårt lands befolkning är av en sällsynt enhetlig, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera en invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammansmältas med vår befolkning."

"Otvivelaktigen kan en bosättning i mer betydande omfattning här i landet av invandrare, tillhörande folkslag, som äro oss till rasen mycket skilda, lända oss till skada."

Arthur Engberg i Andra Kammaren 1921:

"Vi har ju lyckan att äga en ras, som ännu är ganska oförstörd, en ras som är bärare av mycket höga och mycket goda egenskaper."

Riksdagen hade hösten 1968 att ta ställning till två propositioner om invandringen, nummer 142 och 158. Båda baserade sig  på förslag från den s.k. utlänningsutredning från 1961, som avgivit betänkandet ”Invandringen. Problematik och handläggning” (SOU 1967:18).

Ur Proposition 158:

”Utlänning har till skillnad från svensk medborgare ingen ovillkorlig rätt att resa in och vistas i Sverige eller vinna sin utkomst här. I enlighet härmed  kan enligt svensk rätt utlänning som med hänsyn till sin person inte är önskvärd i Sverige hindras att resa in hit eller avlägsnas härifrån, s.k. individuell utlänningskontroll.

Vidare kan tillströmningen av utlänningar till Sverige regleras med hänsyn till sådana allmänna förhållanden som arbetsmarknads-, bostads- eller försörjningsläget, s.k. generell utlänningskontroll.”

Således fanns pass- och visumregler samt krav på särskilt uppehållstillstånd för att få stanna mer än tre månader i landet. Arbetsovilliga göre sig ej besvär:

Ur Proposition 142:

”I ärende om uppehållstillstånd prövas inte bara utlänningens möjligheter att försörja sig här utan också hans personliga förhållanden i övrigt, bl.a. hans vilja att göra rätt för sig, hans möjligheter att anpassa sig i samhället och hans pålitlighet från säkerhetssynpunkt.

Sålunda vägras utlänning i regel tillstånd, om han visat sig arbetsovillig eller inte låtit anpassa sig till förhållandena här eller bedöms vara säkerhetsrisk.”

Proposition 142 redovisade även den då gällande utlänningslagstiftningen, från 1954. Beträffande utvisning skrevs i lagen:

"Utlänning kan enligt 29 paragrafen UtlL, utvisas om han

1. yrkesmässigt bedriver otukt eller eljest underlåter att efter förmåga söka försörja sig ärligt.

2. är hemfallen åt alkoholmissbruk och till följd därav är farlig för annans personliga säkerhet eller för ett grovt störande levnadssätt.

3. av tredska eller uppenbar vårdslöshet gång efter annan undandrar sig att uppfylla sina förpliktelser mot det allmänna eller mot enskild person.

4. under loppet av de senast förflutna fem åren blivit dömd utomlands för svårare brott eller utomlands avtjänat straff för sådant brott och det kan befaras att han kommer att fortsätta brottslig verksamhet här."

3. Efterkrigstidens invandring

Diagrammet nedan, hämtat ur SOU 1967:18, visar in- och utvandringen från/till tre områden - nordiska länder, övriga Europa samt andra världsdelar - under perioden 1951-65.

Invandringen från utomeuropeiska länder var obetydlig, medan  invandringen från övriga nordiska länder, framförallt Finland, dominerade. Diagrammet visar också på en brant ökning 1965 för invandringen från Sydeuropa.

Ur boken "Inte bara valloner" av Anders Johnsson:

"Efterkrigstidens invandring saknar helt motstycke i historiskt perspektiv. Före andra världskriget uppgår invandringen under enstaka år som mest till 10.000 personer, där återvändare från USA utgör den största gruppen. Under de första 15 efterkrigsåren kommer i genomsnitt 25.000 människor varje år. Under 60-talet ökar invandringen ytterligare för att nå nära 80.000 1970."